Ett barn föds. Barnet kan inte själv hålla sig varmt, få i sig föda, hålla sig tryggt, reglera sina känslor eller förflytta sig. Barnet är utelämnat till att vuxna tar hand om dem och tillgodoser deras behov. Enligt anknytningsteorin som formulerades av John Bowlby under 1950-talet är barnet utrustat med ett särskilt beteendesystem, ett anknytningssystem, som gör att barnet kan signalera sina behov till omsorgspersoner som i sin tur är utrustade med ett omsorgssystem som gör att vi vuxna svarar på barnets signaler.

Barnets skrik är en viktig signal som får oss att förstå att barnet behöver något. Barnets sociala leende får oss att svara med ett leende och tycka om att vara med barnet.

Från ungefär fyra månaders ålder är det oftast lättare för den som varit mest med barnet att trösta än för andra. Det är också lättare att få ett socialt leende från barnet för den personen. Vid ungefär sju månaders ålder kan vi se och höra att barnet börjar protestera när det inte får vara nära omsorgspersonen. Barn som har varit nöjda med att vara i olika famnar är plötsligt inte lika nöjda där. Vid ungefär 9-10 månaders ålder börjar barnet kunna förflytta sig på egen hand. Relationen fungerar som ett osynligt gummiband där barnet rör sig från den trygga famnen, utforskar och återvänder till den säkra hamnen när de blir rädda eller osäkra. Gummibandet är olika långt för olika barn utifrån deras personlighet och livserfarenheter. Gummibandet töjs ut och behovet av fysisk närhet till omsorgspersonen minskar med åldern. För ett äldre barn kan det räcka med en blick, en försäkran om att omsorgspersonen finns kvar och ser dem. För de yngsta barnen och även för de flesta äldre  barn i förskolan och skolan behöver barnet först ha en trygg relation med minst en vuxen innan de kan leka, lära sig nya saker och skapa relationer med andra personer. Anknytningssystemet behöver vara i viloläget för att barnet ska kunna röra sig mot utforskarläge.

Psykologen Mary Ainsworth utformade under 1960-talet en metod för att observera barn och föräldrar i samspel med varandra och en främling: “The Strange Situation”. Genom sina observationer kunde Ainsworth urskilja tre kategorier av anknytningsmönster hos barnen och en fjärde kategori utan tydligt mönster. De fyra kategorierna namngavs: trygg, otrygg undvikande, otrygg ambivalent och desorganiserad.

Studier, främst från olika västländer, visar att ungefär 60-70% av barn i ettårsåldern har utvecklat minst en trygg anknytningsrelation (oftast till en förälder). Det kan vi se genom att barnet nyfiket utforskar sin miljö när det känner sig tryggt och söker omsorgspersonens närhet när de blir rädda eller osäkra. Barnet har då utvecklat en förväntan att få tröst och beskydd från omsorgspersonen. Barnet skapar genom sina erfarenheter en inre arbetsmodell över vad hen kan förvänta sig även av andra människor, en förväntan på att bli omhändertagen när det behövs. Denna inre arbetsmodell skapas när omsorgspersonen för det mesta bemöter barnet med respekt och trygghet.

Studier visar att ungefär 15-25% av ettåringar i västvärlden har en otrygg undvikande anknytningsrelation till minst en vuxen. Barnen i den här gruppen har inte fått tröst och beskydd tillräckligt ofta när de har behövt det och har behövt tillgodose sina behov själva. Barnet utvecklar en förväntan att inte få tröst och beskydd från vuxna och slutar därför att söka vuxnas närhet. De underanvänder vuxna. I förskolan och skolan kan det vara svårt att lägga märke till den här gruppen barn eftersom de ofta inte visar tydliga signaler när de känner sig otrygga. Det krävs mer av oss vuxna för att kunna möta deras behov. Vi behöver vara aktiva i att söka kontakt, gissa vad barnet behöver eftersom barnet inte visar det så tydligt och samtidigt vara respektfulla, tålmodiga och uthålliga när barnet inte svarar på kontakten direkt.

Enligt studier har ungefär 5-15% av ettåringar i västvärlden en otrygg ambivalent anknytningsrelation till minst en vuxen. Barnen i den här gruppen har mötts av bristande lyhördhet och en omsorgsperson som utgår mer från sina egna känslor än barnets. Samspelet sker ofta på den vuxnes villkor. Omsorgspersonen och barnet kan samspela glädjefyllt i trygga situationer men när barnet upplever rädsla har omsorgspersonen svårt att svara på barnets signaler på ett sätt som gör att barnet känner sig tryggt. Detta tar sig ofta uttryck i att barnet överanvänder vuxna genom att signalera sina behov kraftfullt och inte bli nöjt med den närhet det får. I förskolan och skolan kan den här gruppen barn uppfattas som passiva, ängsliga och mycket närhetssökande framför allt med vuxna och i högre åldrar även med kompisar.

Den fjärde kategorin kallas för desorganiserad anknytning. Även om undvikande och ambivalent anknytning är otrygga anknytningsmönster så är de organiserade. Barnet har kunnat utveckla ett sätt att förhålla sig till sina omsorgspersoner och andra vuxna. Forskningsstudier menar att mellan 5 och 15% av alla ettåringar i västvärlden har minst en desorganiserad anknytningsrelation till en nära vuxen. En desorganiserad anknytningsrelation uppstår när den vuxne istället för att stå för trygghet väcker rädsla. Barnet försöker med olika anknytningsbeteenden få den vuxne att svara med tröst och trygghet men den vuxne lyckas inte svara på behoven på ett adekvat sätt. Barnet vet inte om det ska undvika eller närma sig sin omsorgsperson vid fara. Detta kan bero på missbruk, våld i nära relationer, psykisk ohälsa, tidigare trauman eller rädsla och hjälplöshet i föräldrarollen.

I forskningen kan vi inte se några direkta samband med sämre mående och fungerande senare i livet om vi enbart tittar utifrån ett otryggt anknytningsmönster. Vi behöver komma ihåg att det är runt 25-45% av alla barn som har den typen av anknytningsrelation till de vuxna som är närmst. Vi kan däremot se att det är en skyddsfaktor för ett barn att ha minst en trygg anknytningsrelation till en vuxen. En tidig desorganiserad anknytning är tydligast förknippad med svårigheter i kamratrelationer och beteendeproblem. Anknytningsmönster är påverkbara under hela livet. Genom relationer till trygga och lyhörda människor, kanske en pedagog/lärare, partner, vän eller psykoterapeut kan vår inre arbetsmodell förändras.

I förskolan och skolan möter vi barn som inte söker sig till en vuxen för att få tröst och hjälp när de slår sig, kör fast eller hamnar i bråk. Vi kan se barn som inte vågar prova nya saker eller blir handlingsförlamade inför att utföra en uppgift självständigt. Vi kan se barn som har svårt att stanna kvar i aktiviteter och ständigt ser sig över axeln efter var de vuxna är. Detta kan bero på många olika saker som personlighetsdrag, funktionsnedsättningar eller barnets sätt att relatera till andra människor. När vi tänker kring ett barn är anknytningsteorin ETT verktyg vi kan använda. Om vi tror att barnets beteende kan bero på anknytningssvårigheter behöver vi arbeta med vår relation till barnet.

När barn och elever trots tillrättavisning och stöd inte kan ändra sitt beteende kan det (helt naturligt) väcka stor frustration hos pedagoger. Istället för att visa vår frustration kan vi påminna oss om att det kan handla om anknytningsbeteenden som är svåra för barnet själv att förändra. Beter vi oss på samma sätt som barnet är vant vid att vuxna beter sig förstärker vi den inre arbetsmodell barnet redan har. Gör vi annorlunda och medvetet arbetar med relationen kan vi göra skillnad. Det här arbetet är inte lätt eftersom barnets inre arbetsmodell väcker känslor hos oss. Ett barn med ett otryggt undvikande anknytningsmönster kan verka avvisande när vi söker kontakt och då kan vi känna mindre omsorgsinstinkter. Ett barn med ett otryggt ambivalent anknytningsmönster kan bete sig väldigt oförutsägbart och göra att vi till slut blir arga eller känner starkt obehag och på olika sätt skjuter barnet ifrån oss.

Faktorer som främjar en trygg anknytning är att den vuxne är närvarande, i både fysisk och mental bemärkelse, att den vuxne är lyhörd och försöker förstå vad det är barnet känner och behöver, tar barnet på allvar och anpassar sitt bemötande därefter och att den vuxne är förutsägbar och reagerar på ungefär samma sätt i liknande situationer.

Utöver att vara lyhörda, närvarande och förutsägbara behöver vi vara tydliga med att vi tycker om barnet. Vi kan vara besvikna, arga och ledsna över en persons beteende OCH tycka om dem. Vi behöver kunna stå pall och finnas kvar för ett barn när de får ett starkt känsloutbrott, inte gör som vi förväntar oss eller gör en kompis illa. Vi behöver kunna hålla i och hålla ut i relationen när det stormar och barnet inte själv har den förmågan. Vi behöver vara starkare, klokare och snällare över tid för att ett barn som inte har med sig sådana förväntningar på vuxna ska få utrymme att ta in att det finns en vuxen här som respekterar, bryr sig om, stöttar och hjälper mig och vågar stå kvar när det stormar. Den relationen kan göra skillnad för barnets sociala färdigheter och känsloliv och även för deras inlärning och skolframgång.

 

Diskussionsfrågor

• Hur kan vi förstå barn och elevers beteende utifrån anknytningsteorin?
• Hur kan vi tänka, planera, organisera och göra när vi får en ny barngrupp eller klass utifrån anknytningsteorin?
• Vad kan jag göra för att arbeta med en relation till ett barn eller en elev när jag misstänker att deras svårigheter beror på anknytningserfarenheter? Vad kan jag göra mer eller mindre av?

 

Information och inspiration till det här blogginlägget är hämtad från:

• Anknytning i förskolan (2012) Broberg, M., Hagström B. & Broberg, A.
• Psykologi för klassrummet (2016) Lehtinen, T. & Jakobsson Lundin, J. (Kapitel 2: Anknytning och nya relationsmodeller)

Inlägget är författat av Erika Svensson, Leg psykolog, Barn- och elevhälsan och Förskoleteamet.