I huvudet på en områdeschef oktober 2020

“Jag är så intresserad av mänskligt beteende att jag har poäng i beteendevetenskap och psykologi. Därmed inte sagt att jag alltid är så förtjust i människor, men intresset för människor är stort”

Varje dag hämtar jag upp teoriinformerade handlingar från psykodynamik, utvecklingspsykologi och beteendevetenskap. Gläder mig över våra försvar, som gör oss socialt gångbara, funderar över id/ego, jag och överjag som varje dag för en rasande kamp inom oss. Som får oss att begå handlingar som är helt logiska för oss i stunden och i sammanhanget, och ibland skapar oändligt mycket trubbel. Hur vi kämpar för att nå varandra – eller motsatsen kämpar för att komma bort från varandra.  Och det enda vi på riktigt kan påverka är mellanrummet mellan oss. ”Vi bor i våra kroppar, och det som sker, sker i mellanrummet mellan oss”. Martin Buber.  Har alltid fascinerat mig hur det går till när mellanmänsklig terror tillåts fortsätta … Vi människor är kapabla till alla sorters handlingar – allt ifrån att plåga och göra andra till omänniskor – till att begå handlingar som är helt utan egenvinning och förknippade med stora risker. Förklara det om ni kan?  Så stor kärlek till – två Freudar, Frohm, Jung, Stern, Sommer, Buber, von Wright mfl

Omöjligt att föreställa sig att vi människor inte skulle röra oss i flock. Ett kulturellt djur som på fullt allvar och i storformat förvandlar natur till kultur. Sen många tusentals år, mellan 80 -120 tusen år, tillbaka, i tiden är detta människans signum. Förmågan till att vilja och kunna: leva och verka i grupp och fantisera och uppfinna tillsammans. Njuta av varandra, berätta historier om och för varandra, dela med oss till andra, ta hand om varandra, uppoffra oss för varandra, lära oss av varandra, ta ansvar för varandra. Sen urminnestider är att Ge, det bästa sättet att uppnå långvarig lojalitet och vänskap. Har blivit så viktigt att det är en internationell kulturkompetens.

“Ofödda barn är programmerade för att erövra kulturkompetens för den kultur som barnet föds in i.”

Det nyfödda barnet har grundläggande skills för att kunna och vilja vara någon tillsammans med andra. Till den grad skicklig på detta, att de flesta förvirrade föräldrar och nära släktningar lyckas göra rätt med barnet från första stund. Och barnet följer, lär sig sova, äta och kommunicera på det sätt som den rådande kulturen kräver.

Den evolutionärt viktigaste faktorn för mänsklighetens överlevnad har, kanske förvånande nog, visat sig vara omtänksamhet och viljan att, utan egen vinning, dela med sig till andra. För då, och på det sättet, kan man bli någon tillsammans med andra, och därmed överleva själv.

Väskan, menar jag, är  – vilket i stort sett alla kvinnor vet – den viktigaste uppfinningen. I den kan man bära med sig sådant som är av vikt för överlevnad, och man kan dessutom bära med sig tillbaka andra ting som den egna gruppen behöver – och dela med sig.

Allt detta och mycket mer – har tvärvetenskaplig forskning kunnat komma fram till. I mötet mellan socialantropologi, etnologi, arkeologi, osteologi, historievetenskap, geologi, genetik mm.  Durkheim, Weber, Malinowski, Mead är kända namn som exempel. Det finns mycket populärvetenskaplig litteratur att gräva ner sig i för en sådan som jag.

För att trösta mig i dystra stunder

För att trösta mig i dystra stunder, kan jag luta mig in i andra vetenskapliga områden som jag inte begriper alls, tex astrobiologi. Och blir varse att människans stund på jorden är kort och att det vi egentligen är, är kolväteföreningar som uppkommit helt av en slump, i en tillfälligt ihoprörd soppa av kemiska substanser.  Det lättar på mitt inre tryck, och jag kan lugnt konstatera att det som händer är mindre än en flugskit, och helt utan någon annan mening än att leva vidare efter bästa förmåga.

Det är ju verkligen inte så enkelt att vara någon tillsammans med andra. Det kräver tydliga förväntningar, roller, system att handla och agera efter. Det är uppenbart för alla som försökt att det inte räcker att tala om för människor hur de ska vara och göra, det krävs mer. Mycket mer. Det krävs en någorlunda tydlig bild, för var och en, vad poängen med det hela är för mig. Inte alltid för egen vinning, utan för att förstå sammanhanget och därmed skapa mening.  När det händer kan helt oväntad energi utvinnas, samlas och dessutom riktas. Jag kan bli stum av förundran när detta sker. Tagen och lycklig – även om jag inte alltid förstår det objekt som energin riktas mot. Då blir så uppenbart att vi människor är i stort sett helt styrda av våra känslor och vårt behov av mening och sammanhang.

“OM – vi vill ändra på den egna roller eller på någon annans. Kanske tom på hela pjäsen, då måste vi börja med att spela den egna rollen på ett annat sätt.”

Så – konsten är att få alla engagerade i den roll som de är är satta att spela. Enligt Goffman kan allt mellanmänskligt handlande förklaras med hur våra roller, håller ordning på våra egon, genom väl fungerande sociala maskeringar. OM – vi vill ändra på den egna roller eller på någon annans. Kanske tom på hela pjäsen, då måste vi börja med att spela den egna rollen på ett annat sätt. Det kommer antagligen att påverka både regin och scenografin.  Spännande tanke – att vi är så upptagna av att bli någon tillsammans med andra, att vi varje dag deltar i ett jättelikt rollspel. För att det ska fungera väl behöver teatern fungera som helhet, och i förhållande till sin placering och publiken. Här kommer en annan favorit – Organisationsteori – om man parar det med idéer om ekonomi – då blir det en riktigt rysare.

Återvänder med regelbundenhet till Morgans tegelsten om Images of Organization. Prova den!

Varför finns det en barndom?

Det är mycket utmanande att bli till som människa, fysiskt och psykiskt. Lång krånglig historia om neurologi, fysiologi och genetik, som ska fungera ihop med kultursociologiska och psykologiska aspekter. Det tar en evighet att bli vuxen, och kräver många år av kvalificerade utmaningar och stöd. Längsta barndomen av alla kända nu levande har människan – om vi bortser från ålen som tar 30 år på sig att bli könsmogen.

Och varför har vi ett utbildningsväsende? Utbildningsväsendet är i hög grad en politisk ambition, ett sätt att ta vara på de år då unga människor låter sig påverkas. Idén är att om utbildningen lyckas väl, kommer samhället att lyckas minst lika väl. En massiv grad av värderingspåverkan på ett mycket stort antal unga individer. Där grunden ligger i ett kvalificerat antagande om vad en individ behöver vara kapabel till för att ett framtida samhälle ska fungera, utifrån rådande politiska perspektiv och värderingar. Alltså utgör utbildningsväsendet en avgörande maktfaktor i ett samhälle. Inte underligt utifrån detta perspektiv att lärare hamnar i skottgluggen i samband med regimskiften av mer radikal karaktär. Lärare är bärare av makt, dels för att de har kunskaper som de kan tillämpa, men för att de driver andras kunskapande. Så att varje enskild individ erövrar tillräcklig kapacitet för att bära samhället vidare. Var och en kan efter en lyckad utbildning ta det ansvar som krävs på grund av förmågan att lära nytt i nya utmaningar. Samlat i ett för mig användbart begrepp –  Empowerment .

John Deweys credo om demokrati

Om jag ska hålla fram en enda husguru som jag kan beskrivas som min när det kommer till frågan om Utbildning, så får det bli John Dewey,  för hans Credo om demokrati. Hans tes är att ett fungerande utbildningsväsende är avgörande för både upprätthållandet och vidareutvecklandet av demokrati. För att allt kunskapande sker i interaktion mellan människor, som succesivt övar upp förmågan att lyssna, förstå och tänka kritiskt, tillsammans.

Bortom den egna personen och de egna intressena

Ledarskap – Är att ta ansvar bortom den egna personen och de egna intressena. Att se långt och skarpt. Att utrycka långtgående målsättningar både i handling, tanke och ord – för att andra ska ges förutsättningar att vilja följa. Ofta mycket obekvämt och krävande – eftersom rollen är starkt villkorad av de som ska ledas och som för det mesta är i numerärt överläge. Man kan inte leda utan att några vill ledas och följa.

Mitt sätt att tänka om mitt och andras ledarskap präglas av det jag beskrivit här ovan;

Människor som behöver varandra för att kunna lära och vara kreativa, demokratiska former och kritiska röster och tankar är nödvändiga för att utveckling ska ske. Detta kräver organisationer som främjar dessa företräden och som kan hantera den oförutsägbarhet det innebär att samla människor som lär sig, känner och tänker och som bygger sociokultur baserad på demokrati.

Jag dimper ner i tidigt 60-tal tillsammans med mina föräldrar, i en liten by knappt synlig på en karta, som fått namnet Sturup. Där bodde jag tills jag var 6 år, då mitt hem skulle bli startbana och jag skulle börja skolan i en annan liten by på vischan.

Redan innan jag började skolan fick jag på nära håll fått uppleva andras och mitt eget ledarskap. Mamma var lärare och pappa kontorschef. Min farmor Natalia som det var ovanligt att någon gjorde sig besväret att säga emot. Farbror Ernst och tant Elsa som var våra grannar, hade ett lantbruk som bestod av fina avelshästar, kor, får och höns. På sommaren var jag med och tog in korna som skulle mjölkas, jag upplevde att dom följde efter mig i en lång rad. Det hände också att jag var med och hämtade tjuren, en tjusig typ som brukade bröla utanför vår häck. Jag höll i ett rep fastsatt i tjurens nosring, och han följde med. Fåren skulle hämtas in för natten. Lika enkelt. En spann med pellets att skramla med, och inne i hagen ropade jag “Tjibborna Tjibborna”, och dom kom springande och följde med.

Efter detta kom en rad andra uppdrag som tilldelades mig som barn, scoutledare, fanbärare på Nationaldagen, stallvakt, hindervakt, elevråd, tävlingsdomare osv. Alla uppgifter var kopplade till ansvar och ansvarstagande. Och alla uppgifter handlade om att andra än jag –  skulle prestera och ändå uppleva trygghet och välbefinnande.

I vuxen ålder har jag med stort intresse följt några andra ledare. Tex Annbritt Grunewald, chef på Österåker 1970-97. Imponerande ledare som utvecklade arbetet på en sluten anstalt genom att betrakta internerna som människor som kan ta ansvar för sitt eget liv och förändra det. Beridare Gunilla Olsson, från Flyinge, som med fasthet, värme och tydliga krav kan få både ettåriga föl och 15 åriga töser att vilja göra det som hon ville.

Ledare är de som kan ta ansvar och kan agera ansvarsfullt i förhållande till andra, långt utöver egenvinning. Den som leder andra som följer, har ett stort ansvar att förvalta – varje dag  – varje minut.