Under vårterminen hade vi en workshop som handlade om psykisk ohälsa bland elever där vi bjöd in lärare från Svedalas skolor. Den feedback vi fick efter workshopen var bland annat att man önskade mera konkreta verktyg eller som någon uttryckte det mer “hands on”. Utifrån denna önskan har vi valt att skriva om det enskilda samtalet med eleven i denna blogg.

Samtalet med den enskilde eleven är av central betydelse, i synnerhet när det handlar om att främja elevers psykiska hälsa. Folkhälsomyndigheten gjorde en stor litteraturstudie som gavs ut 2020 där man hade undersökt forskning under 25 år och hittat 18 relevanta litteraturöversikter. Framför allt tre skyddsfaktorer framkom tydligt; upplevt socialt stöd från lärare, känsla av samhörighet med skolan samt kunskapshöjande insatser inom området psykisk hälsa. Genom samtal med eleven främjar man två av dessa skyddsfaktorer, socialt stöd och samhörighetskänslan. Bra samtal med eleven ökar även elevens känsla av delaktighet och även dess KASAM (känsla av sammanhang), vilket vi också vet är av stor betydelse för ett gott psykiskt mående.

Ett sätt att samtala med barn som i hög grad bygger på lyssnande och delaktighet är Collaborate and Proactive Solutions (CPS) som utvecklats av den amerikanska psykologen Ross Greene. Den vanligaste svenska översättningen är samarbetsbaserad problemlösning. Metoden är utvecklad för barn med beteendesvårigheter men fungerar enligt oss precis lika väl att tillämpa i samtal med elever som mår dåligt. I CPS-samtal ligger tonvikten på att lyssna på barnet och gräva efter information för att på djupet utforska och förstå barnets perspektiv. Om en elev berättar för dig att den har ångest eller inte mår bra kan du som pedagog med fördel använda dig av exempelvis reflektivt lyssnande (att upprepa det som eleven säger) och validering (bekräfta elevens berättelses känslor, upplevelser) i ett första skede. Om du som pedagog vill komma vidare och hitta lösningar på problemsituationer i skolan så ger CPS fina redskap för hur man för samtalet vidare.

I CPS-modellen utgår man ifrån att barn alltid gör så gott de kan för att möta de krav de ställs inför i olika situationer. Därmed vet vi varför en elev inte klarar av en situation, helt enkelt för att den är för svår. Vanligtvis påbörjas CPS-processen med att vuxna runt barnet fyller i formuläret Assessment of Lagging Skills and Unsolved Problems (ALSUP). Genom detta formulär läggs en grund för att tolka barnets beteende som svårigheter att leva upp till omgivningens krav och förväntningar (inte att eleven är lat, inte vill, eller är beroende av att spela tv-spel). Det kan givetvis ligga en del sanning även i de alternativa tolkningarna men i CPS-modellen och i samtalet med barnet fokuserar man 100% på vad som blir svårt för barnet i de olika situationerna. För den som är nyfiken på att titta på ALSUP så finns det en svensk översättning.

Om det redan står klart vilka situationer som är svåra för eleven går det att hoppa över ALSUP och direkt börja samtala med barnet om en aktuell situation. Du kan exempelvis inleda ett samtal med att säga till eleven “Jag har märkt att det är svårt för dig att komma till skolan på måndagar. Vad tänker du om det?” Eller “Jag har lagt märke till att det är svårt för dig att redovisa inför klassen på tekniklektionerna. Vad tänker du om det?” Oavsett om barnet har en depression, ångest eller andra svårigheter är det alltid enligt CPS-modellen mest fruktbart att börja samtala kring de situationer som vi ser blir svåra för eleven i den specifika miljön. De svåra situationerna kallas för olösta problem och bör formuleras så specifikt som möjligt för bästa utfall.

När det första (gärna viktigaste) olösta problemet formulerats börjar samtalet med eleven i det så kallade empatisteget. Det handlar om att samla så mycket information som möjligt om hur eleven upplever situationen. Exakt vad är det som blir svårt för eleven?

För att samla in den informationen bör man använda sig av olika så kallade grävstrategier: Några exempel är reflektivt lyssnande, frågor kring vad/var/när/med vem, sammanfatta vad eleven har sagt, “vad tänker du i situationen” och “varför i vissa situationer och inte andra”. När man anser sig till fullo ha utforskat elevens perspektiv på situationen är det dags att berätta för eleven på vilket sätt det som händer blir ett problem (för eleven eller andra elever) ur ditt perspektiv. “När du inte kommer till skolan på måndagar går du miste om undervisning som du behöver för att klara ditt skolarbete”. Eller ”när du inte redovisar muntligt på tekniklektionerna blir det svårt för mig att bedöma dina kunskaper och godkänna dig på det momentet”. Därefter går man vidare och utforskar olika lösningar på problemet. Här blir det viktigt att hitta lösningar som är både realistiska och ömsesidigt tillfredsställande, vilket innebär att de löser båda parternas problem med situationen. Om lösningen inte fungerar får man börja om från början igen. Missade vi något viktigt av elevens perspektiv på situationen? Missade vi något viktigt i lösningen? Om lösningen fungerar är det dags att gå vidare till nästa olösta problem, om det finns något sådant.

För att lära sig att hålla ett samtal enligt CPS-modellen krävs givetvis massor av övning. Varje litet steg på vägen bör leda till att samtalet förbättras så ingen behöver vara rädd för att prova sig fram. Vi har tagit fram ett kortfattat användarstöd för att förenkla träningsfasen.

1. Empatisteget: Syftar till att på djupet ta reda på barnets perspektiv på det olösta problemet. Det klart mest tidskrävande steget som genomförs enligt strategierna i rutan nedan. Inleds enligt följande: ”Jag har lagt märke till att det är svårt för dig att + olöst problem. Vad tänker du om det?” Fortsätt tills du får ett grepp om barnets angelägenheter.
2. Definiera problemet: Den vuxne presenterar sin angelägenhet (på vilket sätt det olösta problemet drabbar barnet eller andra).
3. Lösa problemet: Hitta lösningar som är realistiska och ömsesidigt tillfredsställande.

Vi hoppas att läsningen av denna blogg kan vara till nytta i ert fortsatta pedagogiska arbete. Både för er som plockar några russin ur samtalsmetodikskakan och för er som läser in er på CPS-modellen och börjar öva.

Diskussionsfrågor

• Hur tar man sig tid för att möjliggöra den här typen av samtal med sina elever?
• Finns det något som skaver för dig med det här sättet att samtala med elever?
• Känns det svårt att ha den här typen av samtal med elever som mår väldigt dåligt?
• Finns det stöd att tillgå för att lära sig/våga?

Vidare läsning om CPS
Originalhemsida: https://livesinthebalance.org/
Blogg Svedala förstelärare: https://1larare.svedala.se/cps-collaborative-proactive-solutions-2/#more-14668

Inlägget är författat av Pontus Davidsson, skolpsykolog och Crister Samuelsson, skolkurator, Barn- och elevhälsan