“Mamma, jag tror att jag har tappat bort min röst”.
(från Jojo och locket i halsen)

Juno pratar på hela vägen ut från hemmets hall till bilen. Samtalsämnet idag är bilar. Juno önskar sig en ny leksaksbil i födelsedagspresent; den ska vara rosa. Ju närmare skolan de kommer ju mer börjar pappa märka att Juno blir tystare och tystare, så som det i och för sig brukar vara varje dag. När de kör in på skolans parkering har Juno tystnat helt och pappa ser att Juno ser orolig ut. På väg till jobbet funderar pappa på varför Juno blir tyst när de är på skolan men att det antagligen är för att Juno är blyg, Juno har ju trots allt bara gått någon månad i den nya skolan. 

Vad är det som händer, varför blir Juno tyst? Vill Juno inte prata? Kan Juno inte prata? Är Juno blyg?  

Det som händer ovan är ett exempel på hur det kan vara för ett barn/elev med selektiv mutism (SM). En oförmåga att kunna tala i vissa situationer, fast man egentligen kan och vill. 

Känslan är att de tysta barnen/eleverna, de i våra verksamheter som är mer tysta än andra barn/elever eller helt tysta, har blivit fler idag. Är det så eller har vi bara blivit bättre på att uppmärksamma de här barnen/eleverna? Har kraven på muntlig förmåga ökat? Oavsett vilket så finns de i våra verksamheter; i förskolorna och skolorna, och vi behöver hitta ett sätt att bemöta dem  och ge dem det bästa tänkbara stödet. 

SM är ett tillstånd som gör att man, trots åldersadekvat tal- och språkförmåga, inte talar i alla sammanhang. Oftast talar man obehindrat i vissa situationer och inte alls i andra. Tydligast brukar tystnaden vara i förskolan/skolan och barnet/eleven talar som vanligt hemma. Det är dock inte helt ovanligt att dessa barn/elever tystnar hemma när det kommer hem personer som barnet/eleven inte träffar så ofta. Selektiv mutism klassas som en ångestdiagnos. 

Barn och elever med selektiv mutism behöver inte vara helt tysta. Det finns också barn/elever som är mer tysta men trots det inte uppfyller kriterierna för selektiv mutism. Om man anser att eleven är begränsad och upplevs som ofrivilligt tyst bör man bli orolig.

 

Illustration: Emma Rendel/Tala om tystnad
Med tillåtelse från skaparna

”Det känns som om hjärtat säger nej till halsen när jag ska prata.”
Flicka, 5 år (från talaomtystnad.se)

Diagnosen upptäcks oftast när barnet är i förskoleålder, men också i övergångar (till exempel från förskola till förskoleklass). Barnet/eleven pratar på som vanligt hemma men är helt tyst på förskolan/skolan. I början är det lätt att tro att barnet/eleven är blygt, men om problemen håller i sig i någon månad utan framsteg kan det vara SM. Då är det viktigt att personalen på förskolan/skolan signalerar detta till barnets/elevens vårdnadshavare som får ta ställning till om de ska kontakta vården, då oftast logopedmottagning eller BHV/BUP. Man har sett att ju snabbare insatser sätts in desto snabbare resultat får man.

När det kommer till flerspråkiga barn/elever som introduceras för ett nytt språk har de nästan alltid en period, på tre till sex månader, då de är tysta på det nya språket. Det är viktigt att inte förväxla detta med SM, men om barnet/eleven även skulle tysta på sitt modersmål är det viktigt att reagera. 

Frågor att ställa till barnet/eleven, vårdnadshavare och förskola/skola: 

• Talar barnet/eleven obehindrat hemma?
• Talar barnet/eleven med mindre kända vuxna hemma?
• Talar barnet/eleven med någon i skolan?
• Kommunicerar barnet/eleven på något annat sätt? Försöker barnet/eleven göra sig förstådd på andra sätt? Kan barnet/eleven uttrycka basala behov?
• Finns det några situationer som barnet/eleven vill men inte kan uttrycka sig i?
• Är barnet/eleven flerspråkigt? Pratar barnet/eleven obehindrat på sitt modersmål med andra på förskolan/skolan som pratar samma språk?

Allmänna tips om bemötande och förhållningssätt:
–  Pressa inte barnet/eleven till muntliga svar.
–  Förtroende och trygghet är det viktigaste, jobba främst med att bygga upp det.
–  Barnet/eleven arbetar troligtvis bäst i små grupper med andra barn/elever som de känner sig trygga med.
–  Tysta barn/elever ställer inga följdfrågor, så var noga med att ge instruktioner flera gånger.
–  Gör muntliga bedömningsmoment på alternativa sätt så att barnet/eleven får lyckas.
–  Normalisera tystnaden för alla och höj statusen för tysta aktiviteter för hela gruppen.
–  Uppmärksamma inte om barnet/eleven spontant börjar prata, jubla isåfall enbart inombords.
–  Berätta istället för att fråga. Säg “Vad kul att se dig” istället för “Hur är det idag?”
–  Inkludera det tysta barnet/eleven lika mycket som de andra.
–  Samarbeta kring barnets/elevens behov med berörda parter.
–  Selektiv mutism kan innebära fler svårigheter än de muntliga vilket gör att personalen behöver se till att barnet/eleven går på toaletten, är med på idrotten, äter och att barnet/eleven inte är ofrivilligt ensamt eller blir utsatt.
–  För äldre barn/elever med SM behöver man anpassa på ett annorlunda sätt än för yngre. Involvera äldre elever och försök få in deras egna intressen.
–  Låt barn/elever i alla åldrar involveras och komma med egna idéer.

Tips på ordlösa aktiviteter:
– Baka
– Pingis, fotboll, gunga
– Spel, till exempel Kalaha
– Film
– Redovisa/kommunicera i form av bilder/power point
– Använda gester/bilder/rörelser i helklass istället för verbala svar 

Diskussionsfrågor:

• Har barnen/eleverna med selektiv mutism blivit fler eller är vi bättre på att upptäcka dem?
• Hur kan vi få barn/elever med selektiv mutism att bli mer delaktiga i sin förskole-/skolgång?
• Vilka alternativa vägar för att redovisa sin kunskap kan du som pedagog erbjuda din barn/elev med selektiv mutism, utöver de muntliga?

Källor och litteraturtips vuxna:
– Pratlust och talängslan – Carina Engström och Tine Ernholdt
– talaomtystand.se
– selektivmutism.se
– Broschyr – “Jag har selektiv mutism” från selektivmutism.se  

Källor och litteraturtips barn:
– Rima och ordfjärilarna – Kristina Collén och Ida Salomonsson
– Jojo och locket i halsen – Ebba Zettergren och Emma Rendel

Inlägget är skrivet av Alma Lindskog och Emma Gullin, Språkteamet, Barn- och elevhälsan