I huvudet på en områdeschef, oktober 2022.

• I huvudet på Maria Wallin PDF

Jag vill börja med ett citat som är ganska talande för mitt ledarskap:

“Ett av de djupaste begären vi människor har är att kännas oss behövda; att ha en känsla av mening och syfte i livet och inom jobbet. Ledaren är en person som kan komma in på och förstå andra människor och få dem att höja sig och prestera mer än vad de har gjort tidigare.”

Brian Tracy

Personligt brev

För inte alls länge sedan skrev jag det här. Detta är mitt personliga brev som jag skrev när jag sökte den här tjänsten. Och på något sätt var det I huvudet på en ledare. Detta blir lite gambling från min sida då det blir lite upp till bevis om ni fick det som jag lovade. Men jag kommer att utgå från brevet i min presentation om vad som finns i mitt huvud.

Det första vi kan läsa om är de milstolpar som har varit viktiga för mig i min karriär som har gjort att jag kan stå här idag.

Milstolpe 1 – Arbetslagsledare

23 år gammal var jag färdig ma/no-lärare 1-7 och fick min första tjänst på Augustenborgsskolan i Malmö. Där och då hade jag överhuvudtaget inte någon tanke på att jag skulle vara något annat än lärare och inte ledare på något annat sätt. Efter ungefär ett år så skulle arbetslagsledaren i vårt arbetslag vara föräldraledig och då fick jag frågan om jag kunde tänka mig att ta detta uppdrag. Jag? Hur i hela världen tänkte skolledningen där? Skulle jag kunna vara en ledare för andra vuxna? Jag var inte helt övertygad själv och hade inga tankar alls kring hur man leder andra vuxna. Helt ärligt så förstod jag inte det väsentligaste i uppdraget som var just att vara en ledare för mina kollegor. Men jag kom lite in i en annan värld där jag inte bara fick 2000:- mer i månaden, utan jag fick också vara med på ledningsgruppsmöten och vara i ett annat sammanhang där vi såg mer till helheten. Om det var något som jag fick upp ögonen för där och då så var det nog det att få vara med och bidra i andra sammanhang och en möjlighet att påverka. Och det var något som jag gillade. Men vad det krävdes av mig för att bli en ledare, det var jag inte medveten om. Men på något sätt fick jag upp ögonen för att vara ledare.

Milstolpe 2 – Förskolechef

Efter ytterligare 8 år av att vara lärare och arbetslagsledare, men att också ha fått provat på uppdrag som mer handlade om hela skolan, som schemaläggning, projektledare för en-till-en för eleverna (att varje elev fick en egen dator) och gått ledarskapsutbildningar så uppmanades jag att söka en tjänst som förskolechef, vilket jag gjorde och fick. Jag tänkte “pedagogisk verksamhet som pedagogisk verksamhet” – det är väl inte så stor skillnad? Jag kan villigt erkänna att när jag började i förskolans värld 2012 kom jag till något som i mina ögon skiljde sig mycket från det som jag var van vid från grundskolan. Jag såg en verksamhet där styrdokumenten inte var synliga i det dagliga arbetet på samma sätt som i skolan och jag saknade det tydliga verksamhetsfokuset där målen var våra ledstjärnor. Samtidigt såg jag vilken potential och möjligheter som fanns i förskolan. Förskolan är ju starten på hela utbildningsväsendet! Men detta var ingen lätt start för mig på min chefskarriär.

Det där med att få en förståelse för vad det var att vara en ledare kom inte till mig direkt när jag fick detta uppdrag. Det första året gick till att lära mig jobbet: alla strukturer, rutiner, arbetsuppgifter och ansvarsområden. Inte så mycket tid till att funder över mitt ledarskap och hur det jag gjorde påverkade andra. De där klassiska nybörjarfelen gjorde jag som att jag tog på mig arbetsuppgifter som egentligen var medarbetarnas. De blev ju så glada när de slapp. Jag kände att de gillade mig och jag kände mig nyttig. Men ju mer tiden gick desto medvetnare blev jag  om vad det gjorde med medarbetarna när jag gjorde så. Jag började se andra vägar att gå där faktiskt medarbetarna blev ännu gladare när de själva fick ta ansvar och känna att de klarade saker. I takt med att jag bättre lärde känna medarbetarna såg jag vad som fanns i dem och insåg att jag kunde hjälpa dem att utvecklas. Jag skulle säga att de viktigaste åren för mig i min ledarskapsresa var under de här åren. På något sätt var det här som jag provade mig fram, fick en ökad förståelse och formades som ledare.

Milstolpe 3 – Att leda andra chefer

Efter en utveckling av organisationen inom förskolan fick jag fler enheter, medarbetare och barn att ansvara för och till detta fick jag hjälp av sex personer i form av biträdande rektorer och förste förskollärare som blev de nära ledarna. Mitt huvudsakliga uppdrag blev plötsligt att leda andra ledare, både som individer och grupp. En ny grind på min ledarväg öppnades. Det blev lite som att lära sig ett nytt jobb. Det indirekta ledarskapet för verksamheterna och medarbetarna blev det som jag skulle bedriva. Att låta dessa sex ledare få luft under vingarna och växa i sina roller, att låta dem få möjlighet att ta det ansvaret som de hade fått och ha en tillit till dem. Det blev ett annat sätt att leda. De skulle ju göra det jobb som jag var expert på och att leda dem i det utan att jag skulle berätta för dem exakt hur de skulle göra. Dessutom var de sex olika personer som tog sig an detta på sitt sätt och behövde ledas olika. Här kan vi komma tillbaka till det citat jag hade i början där det för mig som ledare, handlade om att förstå var och en och få dem att växa några centimeter.

En annan sak som det också innebar att leda andra ledare var att jag fick en egen ledningsgrupp att leda. Detta var också en ny erfarenhet. Tidigare hade jag suttit i en ledningsgrupp som deltagare och nu skulle jag leda den. Att skapa en grupp med en dynamik och att även kunna använda deltagarnas kompetenser på rätt sätt i gruppen. Och eftersom detta var en ny organisation så blev vår första fråga att arbeta med; Vad ska vi ha ledningsgruppen till och vad blir vårt uppdrag? Jag vet att flera av er har varit inne i eller är i denna process just nu.

Milstolpe 4 – Att hamna i en annan kontext

I samma veva som jag fick min nya roll att leda andra ledare så kom jag också till ett nytt område i Malmö. Jag fick då fem förskolor på Rosengård och det var en ny värld som öppnades sig. En värld som på många sätt stod utanför samhället. Där jag tidigare hade arbetat på Holma och ute i Fosie hade jag också mött segregation och ett utanförskap, men detta var något helt annat. Jag utmanades i hela mig själv i det jag såg både i mötet med verksamheten, medarbetarna, barnen och vårdnadshavarna. Både i de krav jag hade på verksamheten utifrån det som faktiskt är vårt uppdrag men också i min värdegrund och min syn på människan och min verklighet förändrades. Att ungefär 50% av barnen lever i fattigdom, att många föräldrar är utan sysselsättning, det misstroendet som fanns mot samhället och den uppgivenhet som finns. Det sätter sina spår. Jag fick ha ett helt annat perspektiv än tidigare. Helt plötsligt blev det inte lika viktigt att pedagogerna dokumenterade utifrån det som står i läroplanen när fokus behövde ligga på att få barnen till förskolan överhuvdtaget och att vi hade ett uppdrag som handlade om att få in familjerna i samhället. Jag hade två val; antingen så söker jag mig någon annanstans eller så ser jag till att förändra världen. Och jag valde det sista.

Men det innebar också att jag behövde ändra mitt sätt att leda och mitt sätt att vara som ledare. Men min tro stod fast. Här mer än någonsin var jag helt beroende av att skapa relationer. Min roll som ledare var fortfarande att komma in på och förstå andra människor och få dem att höja sig och prestera mer än vad de har gjort tidigare. Det var lättare sagt än gjort. En stor del av medarbetarna på förskolorna befann sig i samma kontext, både på jobb och utanför. De levde och arbetade i samma område, vilket var både en tillgång men också något som försvårade. Hemmablindheten och acceptansen är inte bra i sådana sammanhang. Men det är de som jag har så mycket att tacka för. Det var de som lärde mig om hur det fungerar i en hederskontexten, hur jag behövde göra för att kommunicera på olika sätt för att nå vårdnadshavare och hur de sociala koderna fungerar i olika kulturer. Jag var verkligen den som låg i underläge här.

Det var också under de här åren som jag fick känna hur det verkligen är att brinna för något och känna ett stort engagemang. Jag ville verkligen inte att det skulle vara så som det var och är för de här barnen. Och meningen med förskolan för dem var något helt annat än för många andra. Mitt hjärta blödde så många gånger. Det är inte bara att känna glädje och tillfredställelse när man brinner och blir engagerad utan det är många andra känslor som ilska, frustration, sorg, rädsla och oro.

Det som jag utvecklade mycket under mina sex år där var mitt mod. Jag behövde det för att möta det okända och försöka förstå. Både gentemot mig själv och andra. Men också ett mod att våga ta beslut och våga göra saker på ett annat sätt. Ett mod att stå upp för saker som ingen annan gjorde. Men också ett mod att inse att jag inte kan  förändra världen, men jag kan göra det lite bättre för de här barnen och det fick vara enough.

Möjliggörare

Det som har varit helt avgörande för mig är att jag har haft personer runt mig som har trott på mig och gett mig möjlighet att få växa och provat på saker som har gjort att jag är här idag. Att jag har fått ha den ledaren som har kommit in på och förstått hur jag fungerar fått mig att höja mig och prestera mer än vad jag har gjort tidigare. Och framför allt att de också har fått mig att tro på mig själv. Ledarskapsresan har vi alla gjort på ett eller annat sätt. Men för mig har den inte varit självklar. Jag är inte född ledare. Jag tror inte att någon trodde att den otrygga, lite blyga 10-åring som jag var då skulle kunna vara den jag är idag. Jag var ett sådant barn som grät varje dag när jag blev lämnad av mina föräldrar i förskoleklassen. En sådan som hela låg- och mellanstadiet fanns i utkanten av kompisgänget och kände mig otrygg i dessa relationer. Tyckte det var jobbigt med nya situationer. Blev absolut bättre ju äldre jag blev, men att bygga upp min självkänsla har varit ett hårt arbete.

Det är många människor jag har mött under åren, men framför allt är det några få som har varit de som har varit helt avgörande.

Den första hette Kristina Hammar som var den som var rektor på Augustenborgsskolan där jag fick min första tjänst som färdig lärare. Hon som såg så pass mycket i mig att hon gav mig chansen att bli arbetslagsledare och komma in på detta spår. Det var också av henne som jag sedan fick mitt första chefsuppdrag som förskolechef.

Den andra viktiga personen var Elsa Mattia som blev min chef när förskoleförvaltningen bildades. Hon var dels en förebild genom det sättet som hon ledde ledningsgruppen av rektorer och det har jag mycket nytta av i min roll som jag har idag. Men också hur hon ledde mig. Hur hon med sin tillit lät mig få luft under vingarna och göra saker på mitt sätt. Och hur hon gav mig flera uppdrag där jag fick möjlighet att jobba förvaltningsövergripande med helheten.

Mitt ledarskap

Men vad var det då jag lovade er i mitt personliga brev om mig som ledare? Många är de ledarskapsteorier som jag har fått till mig genom åren. Några har jag avfärdat direkt för att de inte passade mig, andra har jag tagit till mig och de har passat mig som hand i handsken. Dessa olika ledarskapsteorier har gett mig och mitt ledarskap en klangbotten som sjunkit in och sedan har det gjort mitt ledarskap personligt. Det är ju mycket det det handlar om. Som ledare arbetar man med sig själv och man måste ju hitta sitt sätt.

Jag minns så väl när jag läste på rektorsprogrammet och vi kom till delkursen Ledarskap. Förväntningarna var höga bland mig och mina kursare. Äntligen skulle vi ju får reda på hur man ska göra egentligen! Denna kursen leddes av Sören Augustinsson som är docent och professor i arbetsvetenskap. Hans första budskap till oss var; här kommer vi inte gå igenom en massa ledarskapsteorier om hur ni ska leda utan denna kursen handlar om att ni ska förstå hur ni ska skapa er själva som ledare. Så befriande men samtidigt en besvikelse.

Men vad är det då för ledare som ni har fått i mig?

Det relationella

Kanske inte helt förvånande utifrån vad jag har berättat om tidigare så är det relationella det absolut viktigaste för mig. Att skapa goda relationer med de jag leder. Detta har varit med mig ända från start då jag var lärare. Ganska snabbt så märkte jag att om jag inte hade en relation med en elev så var det ganska svårt att få den att göra en förflyttning i sitt tankesätt eller sätt att vara. I detta avseende är det ingen större skillnad på att leda barn eller vuxna. Otaliga är väl de gånger när man har försökt få en cyklande elev på skolgården att hoppa av cykeln och misslyckats då det inte fanns någon relation.

Dels är jag väldigt intresserad av andra människor och hur de fungerar, men det är också helt avgörande för att jag ska komma in på och förstå de jag leder för att få dem att höja sig och prestera mer än vad de har gjort tidigare. För till syvene och sist så handlar det ju om att få människor att gå i den riktning där mitt mål är och då måste jag ju veta hur jag ska göra för att få den enskilde att gå på just den vägen.

I att skapa relationer blir kommunikationen ett viktigt verktyg. Och där har vi väl alla misslyckats några gånger. Det sägs ju att kommunikation är något av det svåraste. Men för att kunna kommunicera och nå den enskilda på rätt sätt så underlättar det mycket med en relation. Jag tänker att kommunikation är ett väldigt brett begrepp som innehåller så mycket som jag bara det skulle kunna lägga mina 30 minuter på. Flertalet gånger har jag hört vid chefsrekryteringar, säkert har det också nämnts vid min egen att; jag är bra på att kommunicera! Men vad betyder det? Att jag är bra på att prata? Jag tänker att man som ledare behöver ha en strategi för kommunikation i stort, men också för olika situationer. Jag tror att man behöver vara mer medveten om dessa vid själva kommunicerandet. Ett sätt som jag tycker är lite spännande att kommunicera på och som passar mig väl är att använda mig av metaforer för att skapa en förståelse. Både i form av bilder, liknelser och berättelser. Detta kan jag använda mig av både för mig själv för att tydliggöra mitt eget ledarskap men även i relation till andra.

Lyssna

Men för att kunna skapa goda relationer och vara bra på att kommunicera så är lyssnandet en viktig parameter. Något som har blivit viktigare och viktigare för mig med åren. Och också det jag har fått jobba hårdast med. När jag hade arbetat som chef i några år skulle vi göra MBTI-tester i den ledningsgrupp som jag satt i då. För er som inte känner till det så är det ett personlighetstest där en del mäter hur extro- eller introvert du är. I detta test hamnade jag då på max vad det gäller att vara extrovert. Den förklarande texten i testet till mitt resultat var följande:

Extroverter vill att deras energi ska få komma ut i sociala situationer och de får energi av att bolla sina upplevelser mot världen.

Det var inget som jag inte kände igen mig i. Dock fick det mig att fundera på hur väl jag lyssnade och tog till mig det som andra ville delge med mig. Kom då fram till att detta behövde jag bli bättre på. Som relativt ny chef så var det ofta jag som hade lösningarna och jag berättade de gärna. Varför skulle jag lyssna på andra när jag redan visste? Men hur gick det då med det där att jag skulle vara Ledaren som kunde komma in på och förstå andra människor och få dem att höja sig och prestera mer än vad de har gjort tidigare om jag inte lyssnade på dem? Blir du sedd och lyssnad på så växer du som människa.

Och om jag kopplar samman lyssnandet med det som jag sa innan om att jag behöver ha en relation med en människa för att få den att gå den vägen jag vill, så blir lyssnandet något av det viktigaste. Att lyssna för att veta hur jag ska bereda.

Idag kan jag se att jag är helt beroende av att lyssna på andra för att överhuvudtaget kunna göra mitt jobb. FLG kom fram till här för ett tag sedan att ett av FLG:s viktigaste uppdrag är att vara ett underlag till mig så att jag kan fatta beslut och hur skulle de kunna vara det om jag inte lyssnade på dem?

Idag skulle jag säga att min extroverta sida inte är lika stark. Tvärtom har jag utvecklat en introvert sådan. Där lyssnandet är ett viktigt verktyg för mig. För nästa steg efter lyssnandet blir att fundera och analysera det som jag har hört för att sedan veta hur mitt fortsatta agerande ska bli.