Inför redovisningen ökar pulsen och händerna darrar, det är svårt att andas. Efteråt går känslan över i något annat, en lättnad och en kick av att ha klarat av något som för några minuter sedan kändes omöjligt. Eftermiddagen går i full fart med kompisar och fotbollsträning. När kvällen väl kommer avslutas dagen med det skönaste som finns, en film med storasyster i soffan.

Tänk om vi som barn fick tillgång till förståelse över vad det är som händer i oss genom dagarna. Om vi kunde förstå vad det är som gör att vi darrar av rädsla, att vi har känslor och inre system som driver oss bort från faror, men också mot belöningar. Tänk om vi tidigt i livet fick kunskap om att vi behöver balans mellan våra olika system och kanske framför allt blev påminda och stöttade i att inte glömma bort vårt behov av trygghet och vila. Utifrån de ökade krav som ställs på barn och ungdomar, behöver vi bli medvetna tidigt om hur vi kan ta hand om oss själva. Kanske har vi här en möjlighet att arbeta preventivt med psykisk- och stressrelaterad ohälsa.

Efter arbete med pedagoger i förskolan med en modell över motivationssystem och dess koppling till självomhändertagande, föddes idén att föra vidare dessa tankegångar. Ett ökat fokus på självomhändertagande och självreglering är inte bara en möjlig väg för pedagoger att uppleva ökad förståelse för sig själva och få nya perspektiv på återhämtning och balans i vardagen, utan är även ett tankesätt som går att bredda till ett större perspektiv. Vi kan också få en ökad förståelse kring hur vi kan stötta barn i förskola och skola, när det kommer till stress, prestation och upplevd trygghet.

Modellen över våra tre motivationssystem är skapad av psykologen Paul Gilbert och utgör en av grundstenarna i terapiinriktningen Compassionfokuserad terapi (CFT). Det är en förenklad modell över strukturer i vår hjärna som illustreras genom tre cirklar i färgerna röd (hotsystemet), blå (utforskandesystemet) och grön (trygghetssystemet). Alla tre system har behövts för vår överlevnad som art. Vi får komma ihåg att verkligheten naturligtvis är mer komplex, men enkelheten i de tre färgglada cirklarna gör modellen lättillgänglig för både stora och små.

Vårt hotsystem hjälper oss att agera snabbt och på instinkt när vi utsätts för fara. Vi hinner inte tänka efter. En gaspedal för aktivitet sätts i gång i kroppen och vi får ett adrenalinpåslag. De känslor som vi har nära till här innefattar ett stort spann som täcker in rädsla, ilska, sorg, skuld och skam. Den automatiska stress-responsen som aktiveras får oss att ”fly eller fäkta”. Antingen tar vi till kamp eller så undviker vi hotet vi upplever. Om vi går tillbaka till exemplet i början så kan vi se uppladdningen inför presentationen som ett sätt att hantera ”hotet” som redovisningen inför klassen utgör för eleven i fråga. Vi vet också att många elever i stället hamnar i undvikande av sådana situationer och kanske stannar hemma när de vet att det är dags för redovisning. Människans mest användbara och använda strategi vid hot har varit just undvikande, så det är med andra ord inte så konstigt att vi agerar som vi gör ibland.

Hjärnans utveckling genom evolutionen går långsammare än utvecklingen runtomkring oss och därför kan vi bli lika stressade och oroliga över sådant vi möter i skolmiljön som vi kan bli av de hoten som vårt hotsystem egentligen skapades för, som rovdjur eller eldsvåda. Hotsystemet kan också triggas av abstrakta saker, som tankar på framtiden eller på möjliga hot som inte ens tillhör denna värld (barn kan vara lika rädda för jultomten som för spindlar). Hotsystemets funktion hade förr en snabbverkande effekt på vårt agerande. Hoten var oftast övergående och vi kunde gå tillbaka till ett lugnt läge. Idag ser det som stressar oss annorlunda ut och kan till stor del utgöras av tankar. Därför kan hotsystemet vara påslaget på ett mer långdraget sätt, vilket kan bli skadligt för oss.

Utforskandesystemet är det system som ska driva oss framåt. Människosläktet har överlevt för att vi tog oss mot nya marker, behövde hitta nya sätt att få tillräckligt med proviant och finna nya partners för att kunna föröka oss. Vi behövde kickar på olika sätt och det gör vi än idag. Belöningskänslan behövde vara relativt kortvarig, eftersom vi annars skulle riskera att inte fortsätta med dessa beteenden. Att vi har detta system för kickar och snabba belöningar är också det som kan förklara varför vi människor också kan fastna i olika beroenden. Känslor som vi förknippar med utforskandesystem är nyfikenhet, intresse och entusiasm. Känslan när vi lyckas på arbetet eller i skolan, när vi tränar eller upptäcker något nytt bottnar till skillnad från hotsystemets gaspedal som drivs av adrenalin, av dopamin. Det är dock viktigt att komma ihåg att utforskandesystemet är en gaspedal för aktivitet i kroppen, även om vi har roligt och trivs i dessa stunder. Vi kan inta bara förlita oss på att vårt utforskandesystem ensamt ska hantera hotsystemet och få oss på bättre tankar, då kommer energin och orken ta slut vid något tillfälle.

Tack och lov har vi ett tredje system. Trygghetssystemet riskerar att glömmas bort då vi pressar oss själva att hantera hot som uppstår runtomkring oss och därtill premieras genom skola, arbetsliv och samhälle till prestation och utforskande på olika sätt. Det system som många av oss behöver öva upp vår tillgång till är just trygghetssystemet. När vi befinner oss i detta system känner vi tillfredsställelse i stunden och en slags nöjdhet kring att vara där vi är. Vi är lugna, avslappnade och trygga.

Vi behöver ha tillgång till alla våra tre system och de behöver vara i balans för att vi ska må bra. Vi behöver ett hotsystem som fyller sin funktion när vi utsätts för fara eller upplever stress och vi behöver ett utforskandesystem som motiverar oss framåt. Vi behöver också ha tillgång till vårt trygghetssystem så att vi kan hitta vägar att lugna ner oss själva och på det viset både återhämta oss. Lär vi känna våra system och lär oss att stanna upp för att känna av, ”i vilken cirkel befinner jag mig” har vi en ovärderlig tillgång när det kommer till hur vi själva kan reglera vårt mående och känna in vad vi behöver i stunden.

Grunden till vår upplevelse och tillgång till trygghetssystemet läggs tidigt genom våra första relationer, oftast startar det med våra föräldrar. Därefter får vi erfarenheter på förskolan och senare genom skolåren. I förskolan läggs ofta fokus på anknytning, struktur och förutsägbarhet, eftersom detta bidrar till en känsla av ökad trygghet. Miljön blir mindre skrämmande och barnen behöver inte ha ett aktiverat hotsystem i gång utan kan utforska, utvecklas och hämta trygghet genom dagen.

När vi börjar skolan ställs vi inför nya omställningar och möjliga stresspåslag, vilket på nytt ställer krav på de vuxna omkring barnen att hjälpa till att reglera mellan de olika systemen. Kanske är det inte fler aktiviteter på schemat som behövs, utan mer tillgång till lugn och ro med de närmsta personerna i barnets liv? För någon annan är det kanske mer lustfylld aktivitet som behövs i balansgången mellan motivationssystemen när livet tillfälligt är lite tufft vid skolstart. Vi vuxna förväntas göra dessa avvägningar och känna in våra egna behov, vilket flera av oss har svårt med. Det säger något om hur svårt det är för barn att göra detta. Har vi ingen tillgång till trygghetssystemet uppstår i stället möjliga risker att hamna i ett överaktivt hotsystem, där rädslor och säkerhetstänkande begränsar oss, eller i ett överaktivt utforskandesystem där vi ständigt behöver nya kickar och behöver prestera för att kunna uppleva att vi duger.

Att föra över kunskapen om hur hjärnan och kroppen fungerar och därtill öva på att stanna upp och känna av vad det är som händer i kroppen och vad man själv mest behöver i stunden, är ytterst värdefullt. Vi kan börja öva på oss själva, först genom att kartlägga våra egna system och börja öva på att stanna upp och lägga märke till hur balansen ser ut. Därefter kan vi använda vår kunskap i barngrupper eller med enskilda barn för att hjälpa dem att genom kunskap om de tre cirklarna, hitta vägar till självreglering och självomhändertagande. Ett bra exempel på en praktisk teknik är andningsövningar där vi lurar kroppen genom vårt andetag att vi är lugnare än vi egentligen är. Vi kan också använda oss av tanketekniker genom att till exempel tänka på ett tryggt positivt minne som kan hjälpa till att förflytta oss mot trygghetssystemet när vi behöver en snabb väg dit.

Ett första steg kan vara att börja observera eller ställa frågor till barnen. Vad behöver du när du är stressad eller ledsen? När känner du dig lugn och avslappnad? Med vem och i vilka situationer? För lite äldre barn går det att börja beskriva cirklarna och vad de står för, för att därefter börja kartlägga tillsammans. Genom att aktivt öva på att stanna upp och känna av sin kropp och sina tankar, lägger vi grunden för ökad självkontroll och ett fokus på självomhändertagande tidigt i livet. Vårt arbete kan innebära ökat skydd mot stressrelaterad ohälsa– och det är värt allt!

 Diskussionsfrågor för pedagoger i förskola/skola

• Hur skulle ni kunna föra in arbete med de tre cirklarna i er verksamhet eller barngrupp?
• Ser ni situationer under dagen där barnens hotsystem triggas igång på ett sätt som går att förebygga genom förändringar i struktur/planering?
• Kommer ni på exempel där ni redan använt er av tekniker i barngruppen eller med enskilda barn som syftat till att lugna ner, eller till avslappning som kan kopplas till trygghetssystemet?

Sugen på att läsa mer?
Compassion Focused Therapy – Paul Gilbert
Compassion Effekten – Christina Andersson
Compassionfokuserad Terapi – Christina Andersson & Sofia Viotti
Compassionportalen.se – Sofia Viotti

Inlägget är författat av Elin Collinder, Leg psykolog, Barn- och elevhälsan