Scroll To Top

Sara Åberg, en praxisteori för ledarskap

I huvudet på en chef, maj 2022. Utdrag från en presentation.

Jag vill börja mitt inspel om ledarskap med en filmsnutt på ca 4 min för att visa er mitt WHY.

Jag har alltid, så länge som jag kan minnas, haft en förkärlek (om man får kalla det för det) för att arbeta med barn och ungdomar i ett så kallat underläge eller i svårigheter av olika slag. Att jobba för att minska hindren/sänka trösklarna och våga få dem att tro på sig själva och sin egen kapacitet. Oavsett ursprung, bakgrund eller situationen runt omkring dem just nu.

Jag vet inte varför det har blivit så. Kanske för att den här glada och lite osäkra försteklassaren (jag ser hur jag biter mig själv i läppen, något jag kan göra vi osäkerhet) under de kommande skolåren var en av de elever som alltid haft det ganska lätt för sig (och hamnade långt fram i loppet), men ändå fått upptäcka att det inte alltid heller är en fördel. Moodboard med barndomsbilder och familjJag ska idag dela med mig till er om mina tankar kring mitt ledarskap och vad som har format det och fortfarande är med och påverkar det. Framför er ser ni en så kallat mood board. Jag ska låta er få följa mina tankar genom mitt eget högst personliga mood board. Det innehåller massor med bilder och ord. Och det kommer att få olika mycket uppmärksamhet av mig idag, men de är alla delaktiga på något sätt i mitt ”ledarskaps mood board”.

Jag föddes 1975 i Kortedala, där jag bodde mina första levnadsår. Därefter fick jag en trygg och kärleksfull uppväxt i ett litet samhälle som heter Gråbo. Jag gillade skolan redan från första dagen och här ser ni mig i årskurs 5. Och det var nog här på mellanstadiet som jag upptäckte att vi klasskamrater hade väldigt olika förutsättningar att klara skolan – både kunskapsmässigt som socialt sett.

Det var väldigt tydligt att min omgivning (lärare, mina föräldrar, klasskamrater, jag själv) hade väldigt höga förväntningar på mig – Sara Åberg fick nästan alltid alla rätt på alla prov. Jag hade lärare som kopierade mina prov och delade ut dem som facit till andra elever och det var inte heller sällan som de svåraste talen/frågorna (som alltid låg i slutet av varje prov) sparades åt mig att besvara… Till slut upplevde jag detta om väldigt påfrestande och på något sätt började jag jämföra mig med de klasskamrater som aldrig lyckades. Där omgivningen istället hade väldigt låga förväntningar. Och samtidigt kunde jag upplev att förväntningarna på mig var alldeles för höga. Jag är naturligtvis medveten om att mitt problem var angenämare än t ex klasskamraten X (som ingen räknade med skulle lyckas).

Så när jag flera år senare bestämde mig för att bli lärare, så visste jag att det var viktigt att SE alla elever utan att lägga en tung förväntan på deras axlar. Att få andra att växa, skulle bli det viktigaste för mig.

Jag har alltid haft visioner och höga ambitioner och redan som 16 åring drömde jag om att flytta utomlands och träffa en mörk man (typ italienare eller spanjor). Men det blev inte så… Men drömmen slog i alla fall i uppfyllelse på så sätt att jag sommaren mellan 9:an och åk1 träffade skåningen Jerry på ett scoutläger i Lysekil och på så sätt så småningom hamnade i Skurup. Så söderut flyttade jag i alla fall!

Jag gillar inte att misslyckas, så jag väljer att se det som att jag vanligtvis lyckas med det som jag företar mig – på ett eller annat sätt.  Även om jag tvingas till en annan lösning än vad jag hade tänkt mig. Så  jag fick faktiskt min italienare till slut år 2020 då vi skaffade lagotton Bellman..

Moodboard med erfarenheter, arbetsplatser och utbildningar.

Här ser ni min ”utbildnings- och arbetssida” för naturligtvis har alla de utbildningar och de jobb som jag har haft, påverkat vem jag är idag. Jag har t ex pluggat utomlands i omgångar, bl a i Brighton och i Vancouver. Och  jag även jobbat som butikschef, lokalvårdare, dekoratör, Body-pump- och styrkeintruktör, språkreseledare,  skrivare och samordnare på Skolverket …

Jag är i grund och botten utbildad gymnasielärare i eng/sv, men har arbetat som rektor i 12 år innan jag nu blev chef för Barn- och elevhälsan.

Moodboard vad har format mitt ledarskap

Men förutom diverse olika ledarskapsutbildningar och olika jobb, vad har då ”stannat” och varit med och format mitt ledarskap?

Min allra största idol genom tiderna är Jan Eliasson, diplomat och politiker och före detta ordförande i FN:s generalförsamling och även utrikesminister. Bland annat har han arbetat som Olof Palmes rådgivare med medlaruppdrag i konflikten mellan Iran och Irak på 80-talet. Jag har lyssnat på honom flera gånger och varje gång blir jag lika imponerad av hans kunskap och förmåga att kunna hålla huvudet kallt med ändå hjärtat varmt då han varit ansvarig i medling i konflikter mellan världsledare. Eliasson har sagt en massa klokskaper, men ett av de citat som jag bär med mig i vardagen är ”Without passion, nothing happens. Without compassion, the wrong thing happens”.

Jag kan naturligtvis inte heller låta bli att nämna Helen Timperley. Henne känner ni ju alla väl och hennes cykliska modell för utvecklingsarbete där vikten av lärares och skolledares utforskande och kunskapsbyggande arbete för att främja elevers lärande synliggörs. Denna modell är något som min verksamhet har lutat sig mot de senaste två åren, då det gäller vårt förbättringsarbete – både då det gäller hur vi ska utforma undervisningen men också vad vi behöver fokusera på gällande gemensamma kompetens- och utvecklingssatsningar.

Timperelys cykliska modell (2013)
Timperelys cykliska modell (2013)

Även om jag själv inte har spelat fotboll, så har jag alltid sett upp till Pia Sundhage och hennes ledarskap. Sundhage har uttryckt att ”för att få en annan människa att nå sitt mål måste man börja där hon står. Man måste skapa en relation för att kunna ge bra feedback”. Sundhage återkommer alltid till ord som ”laganda”, ”solidaritet” och ”sammanhållning”. Fotbollsspelare konkurrerar med varandra om jobb och utmärkelser, men i slutändan är fotboll en gemensam prestation. För att det ska gå bra för laget måste spelarna kunna samarbeta, och då behöver alla känna att de ingår och är viktiga”. Precis så är det för oss i skolan. Var och en är viktig – våra olika professioner kompletterar varann och tillsammans ska vi arbeta för att få till ett så bra spel som möjligt.

Här passar även Simon Sineks (2017) ledarskapscitat “the goal is not if you win the race, it is how many you inspire to run with you” väldigt bra in. Dessa ord har stått skrivna på anslagstavlan på väggen i mitt kontor på Naverlönnskolan under flera år. Och jag tror bestämt att det fortfarande står kvar. Vi är ett LAG och tillsammans ska vi arbeta för att nå målet. Och jag som ledare har ett stort ansvar för att leda och inspirera mina medarbetare (följare) att gå/springa mitt håll. Simon Sinek är en brittisk-amerikansk författare och föreläsare som skrivit mycket kring ledarskap och motivation. Han har skrivit boken och därmed myntat uttrycket ”find your why”. Sinek menar att det finns en gemensam nämnare hos framgångsrika ledare: De började med att försöka besvara frågan “varför?”. Vare sig det gäller en produkt, en tjänst eller en idé så måste man börja där, för att nå framgång.

Jag vill även snabbt lyfta Hattie och hans ”forskningssamling” gällande vad det är i våra insatser och det vi gör som verkligen har EFFEKT– dvs vikten av att vi gör RÄTT saker.

Och längre tillbaka i tiden, så finns även Vygotskijs tankar med mig – främst hans tankar kring att vi lär oss i ett socialt sammanhang och att vi ibland kan behöva stöd initiellt i inlärningsprocessen för att successivt kunna klara oss själva. Han tankar kring den proximala utvecklingszonen och att stödstruktirer (scaffolding) kan vara nödvändigt (och inget konstigt) i ett barns utvecklingsprocess är något som jag bär med mig.

Ytterligare en man som har satt spår i mina tankar kring ledarskap är James Nottingham. Det som jag tänker på främst är the learning pit och ”stigen/vägen”. The learning pit (inlärningsgropen) är som en metafor för att visa på hur elever i skolan kan utmanas genom intellektuella dilemman som får dem att tänka mer än vad de annars skulle göra. Och jag tänker att det inte bara gäller elever, utan oss alla – barn som vuxen. Det är fullt normalt att känna att man möter motstånd och knappt kan ta sig upp ur gropen när man möter intellektuella svårigheter, men man behöver även befinna sig där nere i gropen och fundera, för att slutligen mentalt kunna ta sig upp igen.

Och liksom Nottingshams bild på stigen, så har jag upptäckt att jag alltid väljer den jobbigare stigen. För några år sedan, så retade detta mig. Varför kunde jag aldrig vara nöjd och bara ta ”the easy way out”? Men genom åren har jag förstått och förlikat mig med att jag inte är sådan som person. Jag söker ständigt nya utmaningar och ”kickar” – och det är helt ok… Min man uppskattar dock inte då jag och lagotton väljer att avvika från stigen i skogen. Detta tycker han är extremt enerverande – varför inte hålla sig till stigen när det finns en sådan, medan jag tänker att om vi avviker från stigen kan vi alltid hitta något nytt som vi inte visste fanns där .

Och sist men inte minst, och egentligen av störst betydelse i min ledarskapsresa, är den kunskap och inspiration som jag inhämtar som mina kollegor. Det kollegiala lärandet är något som jag värdesätter otroligt högt. Ja, vi måste höja blicken och se vad som sker utanför vår egen lilla sfär, men vi får absolut inte glömma och förringa kunskapen och klokheten som finns hos våra närmaste.

Moodboard om då, idag och imorgon

Så var befinner jag mig nu i detta virrvarr av historia, forskning och beprövad erfarenhet? Vilket ledarskap använder jag mig utav idag?

För mig är det viktigt att leda som jag lär. Vi pratar hela tiden om att utmana eleverna och då tänker jag att det gäller i allt. Och det gäller även att visa eleverna att jag vågar utmana mig själv. Ett exempel på detta ser ni i bilderna här till höger som är tagna förra våren, då skickade ut en uppmaning till samtliga mellanstadieklasser i att ”Våga utmana din rektor”. Klasserna fick själva välja ut en gren som de ville utmana mig i – och som jag blev utmanad! I såväl, basket, fotboll, skjuta mål, äggrace mm. Och så många gemensamma skratt vi fick. Och ja, jag gjorde nog både bort mig och bjöd på mig på samma gång. Någon klass gav mig t om diplom för att jag vågade utmana dem…

Jag har genom åren alltid bollats mellan struktur och kultur och hur de hänger ihop i symbios med varandra. Dock känner jag att min styrka ligger i att skapa hållbara kulturer genom att bygga tillitsfulla relationer – och det är också den egenskapen som jag vill tro fick mig att få jobbet som rektor på Naverlönnskolan. Att kunna få syn på det de normer och värden som existerar på arbetsplatsen, och att man som ledare behöver kunna sätta sig in i den rådande kulturen för att kunna leda förbättringsarbetet. Ja visst, jag kan bli ytterst provocerad och frustrerad när jag möts av någon sorts motstånd, men samtidigt så blir jag kittlad av det och kan ”gå igång på det” – hur konstigt det kanske än låter.

Och vad gäller byggandet av en stabil kultur, så är även uttrycket ”Det är viktigt för mig att det går bra för dig” (Svedberg 2019) något som jag numera bär med mig i ryggraden. Den meningen har varit betydelsefull för den ledarskapskultur som vi ville skulle råda på Naverlönnskolan. Vad gäller detta citat och Svedbergs så kallade pedagogiska kontrakt, så menar jag att denna “bottom-up-logik”, dvs att de tre nivåerna/ordningarna hör ihop och att i dessa parallellprocesser bestäms en lärares, en rektors, en skolchefs framgång av en underliggande nivå (Svedberg 2019), har stor betydelse för vår skolkultur och vårt utvecklingsarbete.

Svedberg har ju som sagt, sagt en massa kloka saker och han har även uttryckt att vi som ledare har ett uppdrag att “marschera med de soldater som [vi] har.” (2019). Och det gäller ju även oss själva – att använda våra styrkor på ett så effektivt sätt som möjligt, men också vara medvetna om våra personliga utvecklingsområden. Jag vet att ledarskapstester inte visar hela sanningen, men detta är min profil (ENFJ/ENTJ) och jag tycker faktiskt att det stämmer riktigt bra. Och jag har lärt mig att använda mig själv på bästa sätt… tror jag i alla fall. Min chef kanske tycker annorlunda …

Vidare håller jag med Svedberg (2019) som menar att vi rör oss mer och mer mot en tillitsbaserad styrning och det innebär även en balansgång mellan att som ledare kunna visa förtroende och tillit till sina medarbetare samtidigt som man ska mäta och kontrollera. Dvs använda oss av ett situationsanpassat ledarskap. Denna balansgång finner jag själv väldigt utmanande tidvis.

Det distribuerade ledarskapet

Jag tänker att vi hela tiden måste stärka, stötta och utveckla fler pedagogiska ledare så att vi kan fördela ut ansvaret på fler personer i verksamheten för att i sin tur kunna bygga en så stark och effektiv verksamhet som möjligt. Jag menar att vi genom det distribuerade ledarskapet har ett mäklande och stöttande uppdrag.

Jag tror även att det distribuerade ledarskapet är ett sätt för mig att även nå ett hållbart ledarskap – även för min egen skull.  Effektiva ledare måste våga släppa kontrollen och låta andra växa. Det är av yttersta vikt att medarbetarna känner förtroende för skolans ledare och sina kollegor. Förtroendet hos medarbetarna byggs som sagt upp genom att de erbjuds inflytande och delaktighet. Jag vill att alla ska kunna få känna att de vill engagera sig, inte att de måste för att det ingår i deras jobb.

Här ser ni en bild som jag faktiskt ritade hösten 2020, då jag kände att jag hade ”fastnat” lite gällande förväntningarna på mig själv som ledare och vad jag kände att mina medarbetare förväntade av mig som en bra ledare. Och när något är rörigt i mitt huvud, och jag inte får ordning på tankarna, behöver jag alltid rita upp det som en bild. Precis som den här.

Kommunikativt ledarskap

Jag har arbetat som rektor i över 12 år och något som jag har lärt mig under dessa år, är att kommunikation är A och O för ett framgångsrikt ledarskap. Jag kan nu i backspegeln se att vid de tillfällen då jag (eller min verksamhet) har underskattat vikten av att kommunicera ut ett budskap, syfte, mål eller liknande till kollegor, medarbetare, elever eller vårdnadshavare, så har inte heller resultatet blivit det mest optimala. Och nu när jag precis klivit på ett nytt ledningsuppdrag och möter två för mig nya verksamheter, så känner jag att det är först och främst det kommunikativa ledarskapet som jag behöver fokusera på.

Hur behöver jag/vi kommunicera med varandra såväl inåt i vår organisation som utåt? Och hur ska jag kommunicera eventuellt förändringsbehov, så att jag får alla medarbetarna med mig i förståelsen om vad vi behöver göra? Det är ju en reell utmaning att möta skepticism eller oro mot förändring – och det är lika bra att förbereda sig på den för det finns alltid några medarbetare som inte delar min syn på behovet av förändring.

Forskning (Rönnström samt Elvnäs) visar att skolledare idag är betydligt svagare samtalsledare och kommunikatörer än vad de själva tror. Därför är det av yttersta vikt att man som skolledare känner sin verksamhet väl och vilka informationskanaler som är bäst lämpade för viss kommunikation.

Mitt reflekterande ledarskap

Naturligtvis så funderar jag över hur långt jag som skolledare har kommit i min utveckling som förändringsledare, efter tolv års erfarenhet av just detta utvecklingsarbete. För jag är ju fullt medveten om att även jag har utvecklats som ledare och att jag inte är samma ledare som för tolv år sedan. Men även om jag har utvecklats och mina ledaregenskaper har slipats till, hur långt har jag själv kommit i processen som en framgångsrik förändringsledare? Utövar jag bara ett intuitivt ledarskap eller har mitt ledarskap utvecklats till ett mer reflekterande och forskningsbaserat pedagogiskt ledarskap så som en framgångsrik verksamhet av idag kräver av sin ledare?

Jag kan nu i backspegeln se att jag tidigare i min ledarkarriär hade en större tendens, på grund av okunskap, att hoppa på skolutvecklingstrender och metoder, utan att egentligen ha den fullständiga bilden klar framför mig.  Dock är jag numera fullt övertygad om att denna ökade medvetenhet som numera finns hos såväl mig som mina rektorskollegor, minskar risken för det som flera forskare (som t ex Hattie, Kotter, Rönnström, Sinek, Timpeley) förvarnar om, dvs att vi försöker driva igenom förändringsprocesser utan att ha full koll på den komplexitet som egentligen råder.

Och ja, om det hela ändå skulle skita sig, så har jag alltid en plan B…

Saras super falafel

Share Button

Kvalitet och Utveckling i Svedala