Innehållsförteckning
I huvudet på en rektor oktober 2021. Utdrag från en presentation.
Jag har en bakgrund som lärare på låg-och mellanstadiet och blev 2013 förstelärare inom matematik och digital undervisning. Jag nominerades till Guldäpplet 2014. Som gammal lagspelare inom elitfotbollen är det lagandan och vi-et som präglat mig i mitt ledarskap.
Delaktighet, inflytande och formativt lärande
I min verksamhet är det viktigt att arbeta med delaktighet och inflytande eftersom det är vi tillsammans som ska göra jobbet. Om jag ska berätta hur allt ska göras och vilken riktning vi behöver ta, så tror jag att vi tar mindre steg framåt för motståndet blir större. 2015 började jag som biträdande rektor på Marbäcksskolan och Röda skolan i Svedala och 2017 tog jag över rektorskapet på Marbäck.
I början som ny kom jag i kontakt med Timperleys teorier som har inspirerat mig kring att fundera kring verksamhetens behov och om vi gör rätt saker. Elevernas behov = personalen behov. Vad i resultatet påverkar våra mål? Hur ska vi göra för att inte hoppa på alla trender? Är det dessa trender vi behöver för att nå målen? På Marbäcksskolan hade lärarna arbetat med både matte- och läslyftet och flera andra olika utvecklingsprojekt, en viss ”trötthet” fanns i organisationen. Det fick oss att stanna upp och titta närmre på våra resultat där det visade sig att ibland dippade resultaten i svenska och ibland i matte, ibland andra ämnen. Att hitta tydliga mönster och samband var svårt. Därför började all personalen titta över elevernas behov utifrån Timperleys teori och i nästa steg vad personalen behöver för att uppfylla elevernas behov.
Alla måste äga varför vi gör det vi gör
En långsiktig analys och utvecklingsarbete påbörjades 2016 där all personal var delaktig, vilket skapade förståelse till varför vi gjorde det vi gjorde och varför vissa prioriteringar valdes etc.
Grunden för att arbeta med långsiktigt utvecklingsarbete är formativt lärande. Ett exempel är att en månads analysarbete blev åtta månaders arbete eftersom vi upplevde att vi inte vara klara, vi behövde vet och förstå mer. Behovet har styrt arbetet hela tiden. Var är vi och vad behöver vi?
När man arbetar med formativt lärande i en organisation är det viktigt med tydliga mål och vart dessa ska leda. Då gör det inget om vägen dit blir krokig och ändra riktning utefter behovet. Vi har alltid haft samma mål, men vi har behövt stanna upp många gånger innan vi gått vidare. Det var läskigt för många. Vi måste våga wobbla, vi måste inte alltid veta nästa steg. Bara vi vet var vi vill.
Att arbeta med formativt lärande innebär en att verksamheten behöver en god struktur och en tydlig systematik för att se att vi är på väg mot rätt håll. Vi stannar upp flera gånger per läsår, både för att se så att det är rätt behov som är i fokus samt att alla måste förstå vårt varför. Delaktigheten bland samtlig personal är i fokus hela tiden medan det är utvecklingsgruppen som leder arbetet. Det är personalen som ska göra jobbet och då måste delaktighet finnas. Arbetet ska inte vara beroende av rektor och spjutspetsar utan ska fortsätta även om rektor och spjutspetsar inte finns kvar i organisationen. Annars är risken att man faller tillbaka till ”trendspaningen”.
Att arbeta med tydligt systematiskt kvalitetsarbete, med tydliga målbilder som vilar på delaktighet hos personalen och väl grundade analyser. Det medför att det är enklare att hålla bort tryck som kommer utifrån. Färre och tydliga mål ger även en tydlighet kring skolan processer där man undviker en massa parallella dvs. ett stuprörstänk. Det vi gör behöver hänga ihop för att få större effekt. I och med dagens tema kommer jag över på just digitaliseringen som enligt egen uppfattning, inte kan vara ett eget stuprör utan det digitala behövs plockas in i samtliga av skolans processer. Verksamhetens behov styr vilka processer som behövs, digitalisering blir en del i detta. Det ska inkluderas i det vi redan gör.
Vi måste vara där eleverna är! Vi kan inte vänta!
Därmed går vi över till den mer digitala ledaren som egentligen inte är så digital i ledarskapet men i mitt förhållningssätt och mitt sätt att tänka digitalisering.
För att koppla tillaga till det som nämnts tidigare och för att förstå varför jag lagt sådan fokus på just detta, är den formativt lärandet organisation av stor vikt för att möta samhällets digitala utveckling. Vi kommer aldrig bli färdiglärda, vi kommer inte bli klara eller hinna i kapp. Vi kan inte vänta på att lära oss, vi behöver kasta oss ut. Skolan och lärarna behöver väva in digitaliseringen i vardagen och mot uppsatta mål.
Mina ledarstrategier inom det digitala handlar om att vara orädd för det ”nya” och utmana i olika kollegiala forum. Samt att koppla det samman med övriga processer inom verksamheten där de formativa processerna blir viktiga. Undvik stuprören dvs. de parallella processerna.
Många lärare landar i att det behövs fler workshops innan de kan börja använda olika digitala verktygen eller program – här behöver vi bara kasta oss ut och bara göra. Vi kan inte sitta och vänta på att bli lärda. Pandemin är ett exempel där många tvingades ut på okänd mark, försöka vara orädd.
Alla förbud som görs inom det digitala kan bottna sig inom rädslor. Exempelvis mobiltelefonfrågan, enklaste lösningen är att sätta förbud, eller? Förbud innebär att man inte behöver engagera sig i samma utsträckning eller sätta sig in i den värld som vi faktiskt befinner oss inom. I stället behöver vi engagera oss mer inom den digitala värld våra elever befinner sig i samt engagera eleverna, dom kan. Vi behöver vara där de är.
Ledstänger
Vi behöver ha likvärdiga bilar – vi måste prata om vad digitalisering innebär i lärandet. I dag har vi olika referensramar. Allt kan inte vara likadant, men vi måste bli mer likvärdiga.
Vi kan inte kunna allt först, innan vi tar nästa steg. Det digitala kräver ständig rörelse. “Att inte bara gräva där vi står, utan också gräva när vi går.”
Vi måste spana, utan spaning ingen aning. Vi måste våga har processer som svänger. Vi får inte tappa målet.
Hålla i och hålla ut är den stora utmaningen. Som chef blir jag ofta frustrerad vad gäller hårddata, system och motstånd i form av göranden. Utmaning att inte landa i det träsket vid de kollegiala diskussionerna inom det digitala.
Det är de didaktiska processerna vi måste komma åt. Vad kommer våra elever att möta och hur kan vi vara en del av det på vägen kopplat till undervisningen. Det är en utmaning att hålla bort det som trycker på, mycket som ska göras.
