Att synliggöra sin egen undervisning: Filmning och kollegiala samtal som verktyg för djupare reflektion

Mötet med kameran: Från obehag till pedagogisk nyfikenhet

Det var varken självklart eller helt lätt när vi på Baraskolan under vårterminen bestämde oss för att rikta kameran mot oss själva. Att filma sin egen undervisning kan väcka starka känslor. För många av oss i kollegiet var metoden helt ny, och steget att trycka på ”spela in” under en pågående lektion kändes för flera både lite läskigt och obekvämt. Det finns ett naturligt motstånd mot att se sig själv på skärm och att höra sin egen röst utifrån. Men det var också just där, i det första obehaget, som de värdefulla pedagogiska upptäckterna tog sin början.

Instruktioner i fokus: Att få syn på det vi annars missar

Bakgrunden till initiativet var vårt utvecklingsarbete kring hur vi ger instruktioner i klassrummet. Vi insåg tidigt att instruktioner är ett komplext område där det ofta råder stor skillnad mellan vad vi tror att vi gör och vad som faktiskt sker i stunden. För att synliggöra den faktiska praktiken behövde vi ett redskap som kunde fånga det vi annars missar när fokus ligger på att leda gruppen. Filmning blev därför vårt verktyg för att få syn på vad som verkligen sker i klassrummet.

En stegvis process för trygghet och mod

Eftersom metoden var ovan och krävde mod byggde vi upp processen i små steg. Inför det första inspelningstillfället lade vi stor vikt vid noggranna förberedelser: alla lärare fick utforma en detaljerad planering för instruktionsmomentet som skulle dokumenteras. Vid första inspelningen fick alla välja mellan att göra en ljudinspelning eller att filma. Det var först vid den andra rundan som samtliga skulle prova filmning. Att avdramatisera formatet och låta det ta lite tid visade sig vara avgörande för att vi skulle våga ta oss an verktyget.

Insikter från den enskilda granskningen

När vi väl tog steget och granskade våra filmer i enskildhet förvandlades den initiala tveksamheten snabbt till nyfikenhet. Filmen fångade detaljer vi helt enkelt missat när vi undervisade. Många förvånades över bakgrundsprat och avbrott som påverkade momentet, eller hur många instruktioner som staplades på varandra under alldeles för kort tid.

Inspelningarna synliggjorde också vårt omedvetna kroppsspråk: vilken känsla och energi vi utstrålade, hur vi rörde oss i rummet och hur små språkliga vanor påverkade elevernas engagemang. Därtill erbjöd filmerna en unik möjlighet att studera elevperspektivet i efterhand – trots att eleverna inte var i bild kunde vi via ljudet höra hur de faktiskt tog emot och reagerade på en instruktion. För dem som undervisade halvklasser gavs till och med tillfället att jämföra hur exakt samma instruktion föll ut vid två olika tillfällen.

Det kollegiala samtalet i trygga grupper

Den individuella analysen var dock bara den ena halvan av arbetet. För att filmningen skulle leda till en fördjupad yrkesutveckling behövde materialet sättas i ett kollegialt sammanhang. Detta skedde i fasta samtalsgrupper på sex till åtta personer under ledning av en samtalsledare. Grupperna var sammansatta tvärs över årskurser och ämnen, vilket berikade samtalen genom att teoretiska och praktisk-estetiska erfarenheter möttes.

Grupperna hölls intakta under hela vårterminen för att bygga den trygghet och tillit som krävs för att våga dela med sig av sin undervisning. I dessa grupper fick varje pedagog välja om de ville visa sin filmsekvens eller själv återberätta den, både i situationer där instruktionerna fungerat väl och där det inte riktigt blev som det var tänkt.

Konsten att ställa fördjupande frågor

Arbetet i våra kollegiala grupper vilade därmed på två ben. Att få syn på sin undervisning var det första steget, men den riktiga utmaningen var vad som hände sedan – vad skulle vi göra med det vi uppmärksammat? Som lärare faller vi lätt i fällan att snabbt vilja hoppa in med färdiga lösningar och goda råd, men kollegornas uppgift var istället att stötta varandra till djupare reflektion kring sina undervisningsval.

Här kom Jonas Lovén, kommunens kvalitetsstrateg, in i bilden. Han stöttade oss i konsten att lyssna på varandra på riktigt. Med hans hjälp tränade vi på att ställa de där utmanande och riktade frågorna som krävs för att vi ska reflektera över varför vi gör som vi gör i klassrummet.

När vi stannade kvar i det svåra hände det saker

Det här sättet att samtala var riktigt krävande. Vår första reflex var att direkt vilja hjälpa till med färdiga tips och lösningar. Att istället försöka ställa utvecklande frågor kändes så ovant att vi i början låste oss vid vad som var ”rätt” fråga, i stället för att faktiskt lyssna på vad kollegan berättade.

Efter en tid vågade vi frångå mallen, och då började samtalen flyta på bättre. Det var när vi vågade stanna kvar i det svåra, i stället för att skynda mot lösningar, som den största utvecklingen skedde. I samtalen blev det tydligt att vi alla brottades med liknande utmaningar kring att ge instruktioner, vilket skapade ett fint stöd och stärkte gemenskapen i gruppen.

Lärdomar inför framtiden

När vi sammanfattar terminen och våra två genomförda rundor känner vi en stor stolthet över att vi vågat utmana oss själva och kliva över tröskeln till att använda filmning som utvecklingsverktyg. Vi har lärt oss att film effektivt visar dolda mönster i klassrummet, men också att verktyget först når sin fulla potential när det kombineras med en trygg samtalskultur och ett medvetet frågande kollegium.

Vi är fortfarande nybörjare och har en bit kvar att gå, men våra samtal har definitivt börjat röra sig i rätt riktning. Inför framtiden tar vi med oss insikten att vi behöver hålla träffarna regelbundna och fortsätta slipa på vår frågeteknik. På så sätt blir analysen och omformandet av vår egen undervisning en levande och naturlig del av vår vardag.