När jag läste Jonna Bornemarks, Horisonten finns alltid kvar, fastnade jag för hennes tankar om att världen och människor alltid är mer – mer än våra modeller, mer än våra mätningar och mer än våra försök att förenkla det som sker i vardagen. När jag ser tillbaka på vårt arbete i Svedala inser jag att det är precis så jag kommit att se kvalitetsarbete också. Det finns en yta av mallar, tabeller och strukturer, men det finns också något mer, något som bara blir synligt i människors samtal,  dilemman, förundran och nyfikenhet. Det är detta mer jag försöker fånga i den här texten.

När jag började som utvecklingsstrateg 2012 bar jag med mig år av samtal med lärarkollegor som verkligen ville förstå vad lärande är. Det var inte antalet möten som betydde något, utan de där stunderna då vi satt tillsammans efter lektioner och vred och vände på undervisning, samspel, uppdrag och kunskapssyn. I de samtalen formades mycket av min professionella identitet: Vygotskij i praktiken genom Leif Strandberg, Igor Ardoris tankar om inre drivkrafter, Anders Jönssons resonemang om lärande bedömning och så småningom Dylan Wiliam om undervisningen som skolans svarta låda. Vi ville förstå, och det var roligt. Det är ofta de erfarenheterna jag återvänder till när jag tänker på varför läraryrket kändes så meningsfullt för mig.

Med de erfarenheterna i ryggen blev det svårt att förstå de kvartalsanalyser min dåvarande rektor skulle skriva till förvaltningen. De ville fånga något som inte riktigt gick att fånga i en mall. Resultaten och tabellerna stämde inte med det arbete jag såg i vardagen och jag minns hur jag som lärare undrade vad detta egentligen skulle leda till. När jag tillträdde som strateg var resultatrapporterna faktiskt en av de första sakerna jag tänkte att vi behövde förändra. Jag skrev ner mina tankar om resultat, om riskerna med att ”mäta grisen”, och om hur kvalitetsarbete skulle kunna bli mer meningsfullt. Det var ingen programförklaring – mer ett försök att förstå min nya roll.

Samtidigt hade Svedala just nått sin bästa placering någonsin i Sveriges kommuner och landstings Öppna jämförelser: plats 25. Det betydde mycket på huvudmannanivå. Men i verksamheterna fanns ett annat samtal, präglat av skepsis mot SKL:s ranking. Det fanns en misstro mot SKL bland oss lärare på den tiden och det var nog därför jag reagerade när jag såg hur de olika berättelserna om vår framgång såg ut beroende på vem som berättade dem.  Visst var jag stolt över vår placering i Öppna jämförelser, men när jag som strateg satt med när SKL intervjuade förvaltningen delade jag  inte bilden av vad vi gjort i Svedala som skulle ha lett till framgångarna.

I början såg jag kvalitetsarbete och utvecklingsarbete som två skilda saker. Det ena som byråkrati och det andra som något viktigt. Jag hade inte någon djupare uppfattning om kvalitetsredovisningarna eller vilka resultat vi samlade in, men jag var övertygad om att vi behövde börja synliggöra det som händer i Dylan Wiliams ”svarta låda”. Vi arbetade fram nya kvalitetsunderlag utifrån Dylan Wiliams nyckelstrategier i ett försök att skapa underlag som alternativ till att analysera resultat varje kvartal.

Det finns flera ögonblick och episoder som jag i efterhand kan se gav mig nya perspektiv och som påverkat min syn på kvalitetsarbete. Svedala gick med i SKL:s fleråriga matematiksatsning PISA 2015 och det var i det arbetet som det började bli tydligt för mig hur mycket data vi faktiskt samlade in och hur lite den informationen faktiskt påverkade verksamheternas utveckling. Vi presenterade och aggregerade resultat, men utan djupare analyser. En annan sådan glimt fick jag när jag upptäckte Helen Timperley och Det professionella lärandets inneboende kraft. Hennes idé om kunskapsbildande cykler utifrån barn och elevers behov gav mig en ingång som kändes både praktisk och meningsfull. Det systematiska kvalitetsarbetet blev något jag kunde stå bakom.  Resultatarbetet fortsatte samtidigt som vi började fokusera på utveckling av våra förskolor och skolor: professionellt lärande, lärandekultur, förhållningssätt och didaktiska resonemang. När resultaten gick upp på en skola firades det stort och när en skolas resultat gick ner blev det täta möten och full uppmärksamhet. Dessa olika viktigheter levde parallellt och för mig blev det snart självklart att resultatfokus var nödvändigt. Alla runt mig arbetade med detta och det var ofta vad som efterfrågades i kvalitetsdialogerna. Jag försökte bidra med en annan röst genom att tona fram det långsiktiga, men även jag satt med tabeller och statistik inför kvalitetsuppföljningarna. Det var en del av uppdraget.

Det skulle dröja innan jag kunde sätta ord på och förstå att jag själv bidrog till att vi ofta försöker utveckla verksamheterna genom mallar, strukturer och riktlinjer – vare sig det handlade om nya underlag, ändrade SKA-dokument, detaljerade observationsunderlag eller generella metoder. Det var som om vi tänkte att om vi bara fyllde i rätt rutor och följde rätt steg, skulle kvaliteten följa med på köpet. För mig blev ett ULF-projekt (Utveckling, lärande, forskning) där jag själv deltog som praktiker en viktig ögonöppnare. I projektet undersökte forskare från högskolan och praktiker på huvudmannanivå i flera kommuner tillsammans huvudmannens unika utmaningar och det systematiska kvalitetsarbetet på huvudmannanivå. Vi gjorde observationer, intervjuer och reflektioner tillsammans. I ett av samtalen efter en intervju blev det plötsligt öronbedövande tydligt för mig att vi som huvudmän främst ägnar oss åt att analysera verksamheternas praktik, inte vår egen. Det var en tanke som länge legat och pyrt, men som nu blev allt klarare för mig.

En annan ganska sen insikt fick jag också i samband med vår kvalitetsdialog med Skolverket och SPSM hösten 2023. Vi hade mött olika kvalitetsbegrepp tidigare men det var först i denna dialog vi fick syn på att vi inte kunde beskriva hur kvalitet i undervisning och kvaliteten i våra vardagliga processer utvecklades i våra verksamheter. Vår förståelse av kvalitet var alltför snäv. Men detta blev startskottet för en ny gemensam resa för oss i Svedala där vi tillsammans med våra chefer började vidga våra perspektiv och syn på kvalitet, på kvalitetsarbete och helheten i våra uppdrag. Och jag fick också nya kollegor som började ställa nyfikna frågor om det som varit, utmanade och lyfte andra perspektiv och dessa samtal har påverkat hela sättet jag tänker kvalitetsarbete på.

Nu har något börjat röra på sig, både i mig och i organisationen. Vi börjar märka små förskjutningar i våra samtal. Kollegor som tidigare mest pratat om vad som skulle göras började prata om varför. Vi pratar om våra föreställningar, syftet med möten och processer, intentionerna bakom våra strukturer. Frågor som “Vad är det här mötet till för egentligen?” och “Hur tänker våra medarbetare kring det här?”! Det är inga stora utropstecken, men det är en ny eftertanke i tonläget. Små steg. Ibland tar något emot, men så tar vi nya steg igen. Samtal där någon stannar upp, funderar, lutar sig tillbaka och säger: “Jag behöver tänka lite mer på det.” Det är samma sorts växande jag minns från klassrummet – när en elev formulerade en tanke hen inte haft innan. När något flyttade sig. Nu ser jag det allt oftare i kollegiala samtal, i utvecklingsarbete, i kvalitetsdialoger, i möten där vi tillsammans försöker förstå våra uppdrag lite bättre än förra veckan.

Det är under den här perioden som jag börjat leta upp mina gamla anteckningar och presentationer om bildning, utveckling och lärande. I en bortglömd dropbox hittade jag en gammal presentation från Borås kommun om skolan som tvång eller skolan som växthus. Jag har bläddrat i bilder från Igor Adonis föreläsning i Svedala – om inre drivkrafter och känslomässiga mål. Jag har sett om en favoritfilm från min ungdom – Döda poeters sällskap, och blev påmind om den där känslan av att lärande handlar om att väcka något i människor, att tänka själv och ge sig hän – ”Oh, captain, my captain”. Det är en sorts hemkomst till något jag känner att jag tappat på vägen.

När jag ser på allt detta är det tydligt hur mycket av vårt kvalitetsarbete som har handlat om att få ordning på ytan, men det som gjort störst skillnad har varit de levande samtalen, där vi vrider och vänder på svåra frågor tillsammans. Numera hör jag ofta mig själv prata om Jonna Bornemarks idé om det professionella omdömet – klokheten som utvecklas i samtal om sådant som saknar givna svar. Där kvalitet blir en fråga om att förstå, snarare än att kontrollera – världen är mer och kvalitet är mer!

Nu är kvalitet för mig, inte att följa en mall eller producera snygga texter. Det är att vilja förstå vad som sker. Att våga säga som det är. Att stanna i frågor tillsammans med andra. Att fortsätta tänka, även när siffrorna inte räcker för att förklara verkligheten. Kvalitetsarbete är i grunden ett försök att förstå människor och deras arbete. Att skapa förutsättningar för att någon ska kunna växa, oavsett om det är en elev, en medarbetare eller en chef. Och det är där, i det nyfikna, trevande och lite sårbara, som jag tycker att kvalitet börjar på riktigt.

Michael Rystad, utvecklingsstrateg

Lyssna på Michael som läser sin text: