Magi eller magiskt tänkande?

Häromdagen visade en kollega ett utkast till en kartläggning där materialets magi användes för att beskriva ett mönster han fått syn på. Jag fastnade för formuleringen. Den var vacker, nästan poetisk, men den hjälpte mig också att få fatt i en idé som jag tänker behöver få konsekvenser i min yrkesvardag. Inte minst i hur jag själv tar mig an frågor.

Idén om materialets magi, så som jag tolkar den, handlar om att vi ibland låter dokument, material och metoder bära mer än de egentligen klarar. Det kan nästan kännas som ett magiskt tänkande: om vi bara har skrivit planen, skapat modellen eller tagit fram materialet, så är frågan på väg att lösas. Ofta gör vi det av goda skäl. Vi vill väl. Vi försöker skapa ordning, hålla i viktiga frågor och hjälpa arbetet framåt. Men risken är att vi lägger för mycket kraft på det som byggs omkring arbetet, och för lite på själva arbetet.

Just den här kartläggningen handlade om språk- och läsutveckling i våra förskolor och grundskolor. I det arbetet blev idén om materialets magi särskilt tydlig, kanske just för att språk utvecklas i möten mellan människor, samtidigt som mycket av vårt utvecklingsarbete lätt tar form i sådant som går att beskriva, samla och visa upp: material, metoder, planeringar och dokumentation. I kartläggningen nämndes mycket som går att hålla i handen: språkpåsar, böcker, läsvagnar, läsplattor med appar, planeringar, men också begrepp som språkbad, tillgänglig lärmiljö och tidig läsinlärning. Allt detta kan vara viktigt. Material kan öppna världar. Böcker kan ge barn ord de annars inte hade mött. En genomtänkt planering kan hjälpa pedagoger att hålla fast vid något som annars riskerar att försvinna i vardagens tempo. Problemet är alltså inte materialet. Problemet uppstår när vi inte frågar vidare och materialet får bära kvaliteten åt oss. När vi nästan börjar tänka att språkutvecklingen finns i språkpåsen, i appen eller i det planerade arbetet, som om kvaliteten redan är på plats bara för att materialet finns där.

I många av våra samtal om systematiskt kvalitetsarbete har dilemmat med de svårfångade processerna kommit på tal. Vi är ofta bra på strukturer. Vi har material. Vi har idéer. Vi dokumenterar gärna. Vi använder också ord som låter gemensamma och självklara. På sätt och vis kan även våra ord få något av materialets magi över sig. När vi har bestämt att vi ska arbeta med kollegialt lärande kan det nästan kännas som att något redan är på plats, fast det viktiga samtalet om vad det betyder hos oss kanske bara har börjat. Om vi fortsätter att prata om vad vi egentligen menar, kan vi kanske upptäcka att någon tänker på erfarenhetsutbyte, tips och inspiration, medan någon annan tänker på en reflekterande praktik där vi tillsammans tränar vår förmåga att göra kloka avvägningar i komplexa situationer. Orden är gemensamma, men de betyder inte alltid samma sak i praktiken.

När vi inte hinner förstå

Det är ofta när vi är mitt uppe i allt som det magiska tänkandet uppstår. När våra idéer inte riktigt hinner bli gemensamt förstådda söker de sig gärna till något mer synligt. De får leva i dokument, i material, i ord, i verktyg, i planer och på webbsidor. Där får de en plats. De blir möjliga att visa upp, dela och följa upp. Men vi har inte alltid hunnit skapa de samtal och prövningar som gör att de också får liv i vardagen. Då kan pärmen i hyllan, modellen på webbsidan eller materialet i lådan ge en känsla av att frågan är omhändertagen, fast det viktigaste arbetet kanske bara har börjat. För det är skillnad på en idé som har fått en plats och en idé som har börjat påverka det vi faktiskt gör. När en idé lever märks den inte alltid som ett stort nytt arbetssätt, utan i det lilla: i en formulering, i en avvaktan, i ett barn som får lite mer tid, i en fråga som öppnar i stället för ett påstående som stänger, i hallen när en vuxen sätter ord på det som händer, eller vid lunchen när samtalet inte bara blir logistik utan ett tillfälle att tänka tillsammans.

Kanske har vi fått syn på något viktigt här? Vi har lättare att beskriva det som finns än det som sker. Vi kan säga att vi har ett forum, en rutin, en plan eller ett stödmaterial. Det är svårare att säga vad som faktiskt händer där, hur det används, hur det påverkar människors agerande eller om det hjälper någon att tänka annorlunda. Det är därför frågorna blir så viktiga. En bra fråga kan göra det möjligt för människor att själva få syn på vad som är viktigt. Den kan hjälpa en idé att bli någons egen tanke, inte bara något som ska genomföras eller dokumenteras. För när människor bara tar emot en färdig idé finns risken att den blir något yttre: något man ska göra, något någon annan har bestämt. Men när idén får prövas mot den egna vardagen kan den börja få liv.

En ledare som vill utveckla pedagogik väcker inte nödvändigtvis mer engagemang genom att lägga till fler mål eller fler saker som alla ska göra i sin undervisning. Ibland behövs mål. Ibland behövs gemensam riktning. Men om vi vill att något ska börja leva i vardagen behöver vi också intressera oss för människors tankar och arbete. Vad ser pedagogerna själva? Vad funderar de över? Vad märker de hos sina barn eller elever? Vad prövar de? Vad har blivit svårt? Vad är de nyfikna på?

Kanske behöver vi oftare börja där. Inte för att allt ska bli individuellt och löst, utan för att gemensam kvalitet inte uppstår genom att människor kopierar varandra och gör likadant. Den uppstår när människor tillsammans börjar förstå vad en idé betyder i praktiken, när den blir gemensam nog att hålla riktning men egen nog att få liv.

När materialet lugnar

Jag tror att dokument och material också ger oss något annat. De ger trygghet. När stora frågor hamnar på vårt bord är det mänskligt att vilja göra dem hanterbara. Beredskap, psykisk ohälsa, barn som far illa, frånvaro, samarbete, språkutveckling och trygghet är frågor som inte låter sig lösas snabbt. De är stora, röriga och svåra att få grepp om. De väcker en sorts organisatorisk oro. Vad gör vi med detta? Hur visar vi att vi tar ansvar? Hur vet vi att vi är på väg? Då är det skönt att skapa något konkret: en plan, en rutin, ett dokument. Något som går att skicka ut, följa upp och peka på. Något som säger: här är vårt arbete. Och ibland är det precis vad som behövs. Men ibland kommer dokumentet för tidigt, innan vi har hunnit förstå vad som är viktigt för oss, innan vi har pratat tillräckligt om vad frågan betyder i barns och elevers vardag och innan vi har ställt frågan om vad vuxna faktiskt behöver göra annorlunda. Då kan dokumentet mildra oron, men också avsluta frågan för snabbt.

Jag är i högsta grad en del av detta. Min instinkt är ofta att hjälpa: att skapa ett underlag, formulera en modell, ta fram ett verktyg eller ge ett svar som gör frågan lite mer hanterbar. Det är inte bara dåligt. Ofta börjar det i en vilja att stödja. Jag vill att människor ska få syn på något. Jag vill minska rörighet. Jag vill bidra med språk, struktur och riktning. Men jag börjar se att jag ibland kanske hjälper för tidigt. Jag mildrar ovissheten innan vi hunnit förstå vad den vill visa oss. Jag gör frågan begriplig innan den har fått störa oss tillräckligt. Jag erbjuder ett svar när det kanske hade varit bättre att ställa en fråga till. Och kanske är min viktigaste uppgift ibland inte att ta fram nästa modell, utan att hålla kvar samtalet lite längre.

Jag tror inte att vi ska sluta dokumentera, skapa strukturer eller använda material och metoder. Vi behöver sådant. De kan hjälpa oss att minnas, hålla riktning och dela ansvar. Men kanske behöver vi hålla dem lite lösare. Ibland behöver vi vänta med dokumentet, stanna längre i samtalet och låta det vara lite oklart en stund. Inte för att bli flummiga, utan för att det viktiga ibland visar sig först när vi inte genast gör om frågan till en plan, en mall eller en metod.

Bild framtagen av Notebook LM

Stanna i ovissheten

Kanske är det också där jag själv behöver stanna nu. Jag har fått syn på något i materialets magi, men det betyder inte att jag redan vet vad vi ska göra med den insikten. Det är lockande att avsluta en sådan här text med några tydliga svar: att säga att vi nu behöver göra si eller så, ställa de här frågorna, ändra de här strukturerna eller ta fram ett nytt sätt att arbeta. Men då är risken att jag gör precis det jag försöker förstå. Jag omvandlar ovissheten till ännu en form, ännu ett svar, ännu ett material. Kanske behöver jag i stället låta tanken vara kvar en stund. Fortsätta lägga märke till när dokument, metoder och material hjälper oss att se, och när de gör att vi slutar titta. Stanna lite längre i frågan om vad som faktiskt händer mellan människor. Och kanske våga upptäcka att det går bra att inte genast veta hur allt ska se ut på papper.

Michael Rystad, utvecklingsstrateg