Ungas fritid har under de senaste åren genomgått en omfattande utvecklingsresa. Från att främst erbjuda aktiviteter har verksamheten blivit en plats där unga får ta plats, påverka och vara medskapare. Med trygghet som grund och ett tydligt fokus på delaktighet har arbetet lett till ökat engagemang, starkare relationer och en verksamhet som upplevs mer meningsfull – både för ungdomar och personal.

Maslows behovstrappa – vår grund för att förstå ungas utveckling

För att förstå vilka förutsättningar som krävs för att unga ska kunna utvecklas använder vi Maslows behovstrappa. Den hjälper oss att synliggöra vad som behöver vara på plats innan delaktighet, ansvar och självförverkligande kan växa fram.

Modellen består av fem steg:

1. Fysiologiska behov – mat, vila och en trygg fysisk miljö
2. Trygghet – förutsägbarhet, närvaro och respektfulla relationer
3. Gemenskap och tillhörighet – att känna sig del av en grupp
4. Uppskattning och självkänsla – att bli sedd, få ansvar och känna kompetens
5. Självförverkligande – att utveckla sina idéer och sin potential

Maslows modell blir för oss inte en teori vid sidan av, utan ett praktiskt verktyg för att förstå vardagen i verksamheten.

 

Trygghet – grunden som allt annat vilar på

Trygghet är vårt första och viktigaste uppdrag. Varje ungdom som kliver in genom dörren ska känna att rummet är förutsägbart, att personalen är närvarande och att relationerna präglas av respekt. Ungdomarnas upplevelser ska tas på allvar, och det ska märkas i varje möte.
För att hålla tryggheten levande genomför vi varje termin en anonym trygghetsenkät. Ungdomarnas svar används direkt i vårt utvecklingsarbete.
Trygghet är inte något som finns. Det är något vi gör – varje dag, i varje möte.

Gemenskap – att skapa något tillsammans

När tryggheten är på plats kan gemenskapen växa. Vi arbetar aktivt för att verksamheten ska kännas som en gemensam plats, inte bara en lokal där man ”kommer och går”. Gemenskapen byggs i det lilla: i hur vi tar emot nya besökare, hur vi pratar med varandra, hur vi löser konflikter och hur vi planerar aktiviteter tillsammans.
När unga får vara medskapare – inte bara deltagare – händer något. De börjar se sig själva som viktiga för verksamheten och för varandra.

Uppskattning – att få syn på sin egen förmåga

Vi arbetar salutogent, vilket innebär att vi aktivt letar efter och bekräftar positiva beteenden. Det kan handla om när någon tar ansvar, när en grupp samarbetar, när en ungdom visar omtanke eller när någon vågar testa en idé.
Genom att synliggöra positiva beteenden – i stunden, i samtal och i vår loggbok – blir uppskattning en del av kulturen. Det stärker både individen och gruppen och gör det lättare för unga att se sin egen förmåga.

Självförverkligande – när idéer blir verklighet

Det är något särskilt med att se en ungdom gå från ”tänk om…” till ”vi gjorde det!”. Vi vill att unga ska få uppleva den resan om och om igen. Därför skapar vi strukturer som gör det möjligt att testa idéer, planera, genomföra och utvärdera – och att känna stolthet över resultatet. På så sätt blir självförverkligande en konkret erfarenhet, inte bara ett begrepp i en modell.

Vad vi har förändrat – från aktiviteter till delaktighet

För några år sedan låg fokus på att erbjuda många aktiviteter. Det skulle hända mycket – ofta. Men vi såg att engagemanget minskade. Vi såg siffror, inte individer.
När vi i stället började fokusera på mötet, samtalen och delaktigheten förändrades verksamheten i grunden.
Vi började ställa andra frågor:

• Vad händer i mötet med ungdomarna?
• Hur skapar vi engagemang på riktigt?
• Hur kan unga vara med och forma verksamheten – inte bara delta i den?

Det blev tydligt att förändringen inte handlade om vad vi gör – utan hur och varför vi gör det. Det krävde att vi stannade upp i våra arbetssätt och vågade syna vår egen roll som vuxna.
Vi behövde gå från att planera färdiga aktiviteter till att bli bättre på att lyssna, fånga upp och utveckla det som engagerar ungdomarna.

Det innebar också en förflyttning i förhållningssätt – från arrangörer till möjliggörare. Vi började ställa frågor som:

• Vad driver dig?
• Vad vill du prova?
• Vad behöver du från oss för att kunna genomföra din idé?

Samtidigt blev det avgörande att hålla fast vid vår grund i tryggheten. Att arbeta med delaktighet handlar inte om att släppa ansvar – utan om att skapa strukturer där unga kan ta ansvar stegvis och med stöd.

Här blev delaktighetstrappan ett viktigt verktyg. Den hjälpte oss att synliggöra var vi befann oss och att tydliggöra riktningen framåt – från att vuxna initierar till att unga själva initierar, planerar och genomför.

Det kräver mod att släppa kontroll – men också en tydlig riktning och ett gemensamt förhållningssätt.

Så arbetar vi idag – mer systematiskt och mer tillsammans

Vi har utvecklat ett arbetssätt som gör delaktigheten konkret:

• Daglig loggbok – ett verktyg för reflektion, lärande och utveckling
• Tydlig process för ungas idéer – från förslag till genomförande
• Kompetensdelning i arbetsgruppen – vi lär av varandra
• Coachande förhållningssätt – vi stöttar utan att ta över
• Bildningsperspektiv – vi pratar om varför vi gör som vi gör
• Happenings på skolor – vi möter unga där de är
• Marknadsföring tillsammans med ungdomar – både idéer och genomförande

Reflektionen har blivit en naturlig del av arbetet.
Det vi pratar om tänker vi på.
Det vi tänker på gör vi.
Och det vi gör formar vilka vi är som verksamhet.

Skriven av:
Erna Gadzo, Mårten Jönsson
Ungas fritid